High Life

High Life (2018)

Ett långsamt sci-fi-drama som samtidigt inte är rädd för att chocka med otäcka och intensiva scener. Tyvärr når det inte hela vägen fram.

Claire Denis nya film "High Life" är ett rymdepos som utspelar sig bortom vårt solsystem. Fångar som dömts till döden har fått ett erbjudande att "tjäna vetenskapen" i stället för att gå den gröna milen. Ett ganska enkelt val för brottslingarna, som skickas ut i rymden för att utforska. Berättelsen tar sin början när endast Monte (Robert Pattinson) och den nyfödda dottern Willow är kvar ombord på skeppet. Genom tillbakablickar får vi se hur de har hamnat i den situationen — innan fanns det ett tiotal människor ombord, inklusive skeppets doktor Dibs (Juliette Binoche) som verkade utföra egna, hemliga experiment på besättningen.

Fokuset ligger inte så mycket på rymden i sig, utan snarare på vad den gör med oss människor. Hur isoleringen från jordklotet påverkar en grupp individer som tvingas leva tillsammans. Socialpsykologiskt är det på pappret riktigt intressant, men tyvärr lever High Life inte alls upp till förväntningarna. Visst är den visuellt imponerande, men Denis har problem med berättartempot. Scenerna är ofta på tok för långa och intetsägande för att hålla uppe intresset.

Det är inte ovanligt med ett långsamt tempo i sci-fi-filmer av det här slaget. Ta Stanley Kubricks klassiker År 2001 - ett rymdäventyr till exempel, men det måste förtjänas. Tomheten har inget egenvärde i sig. Det här påminner mer om de experimentella misslyckandena som Terrence Malick ägnat sig åt de senaste åren. Speciellt i hur skådespelarna agerar. Ofta viskandes, mumlandes och stirrandes in i varandras ögon i vad som känns som en evighet. För vissa åskådare blev det till och med för sömnigt. De lämnade visningen med muttrande meningar som: "jag pallar inte det här längre."

Även om jag delvis höll med, stannade jag kvar och fick uppleva några få ljusglimtar som gör att High Life ändå är en godkänd film. Fotot är beundransvärt och adderar till den kyliga stämning som genomsyrar filmen. Det fanns ett fåtal specifika scener som var chockerande och tekniskt väl utförda. Till exempel ett våldtäktsförsök som var så intensivt och otäckt att nog alla i salongen vaknade till lite grann. Likadant var det med en scen som The Guardian kallade "the single greatest one-person sex scene in the history of cinema."

Men det räcker helt enkelt inte för att jag ska golvas av Denis ambitiösa vision. Samtidigt säger något mig att jag inte borde såga High Life alldeles för hårt. Kanske förstod jag den inte riktigt? Om några årtionden kanske den ses som en klassiker som var före sin tid, lite som med År 2001 - ett rymdäventyr.

För fler produktioner från i år spana in vår lista över filmer från 2019.