Hell or High Water

Hell or High Water (2016)

Bröderna Tanner och Toby Howard är ute på bankrånarturné. De har en utstuderad plan som går ut på att råna ett visst antal banker som har brister i sina övervakningssystem. Pengarna de stjäl ska gå åt att betala av skulder och rädda familjens gemensamma ranch. Tanner är dock en aning oberäknelig, så det är bara en tidsfråga innan han avviker från planen. Detta medför att polisen lyckas få upp ett spår och snart är katt- och råttaleken igång för fullt.

Hell of High Water har beskrivits som en neo western, vilket känns som ett träffande uttryck. Filmen är nämligen en klassisk western i modern tappning. Utan större ansträngning hade skaparna kunnat flytta handlingen till 1800-talets vilda västern och ändå ha kvar i stort sett samma film.

Om vi börjar med filmens positiva aspekter, så är Hell or High Water en extremt snygg film. Bilderna av de karga vidsträckta landskapen är i perfekt symbios med den specialskrivna musiken av Nick Cave och Warren Ellis, och sätter en stämningsfull ton.

Skådespelarinsatserna är övervägande bra, men här har jag en liten invändning som drar ner filmens helhetsintryck. Karaktärerna är nämligen skrivna på ett stereotypt och klyschigt sätt. Som tur är gäller detta inte filmens huvudkaraktärer i första hand, även om vi flera gånger sett en polis spelad av Jeff Bridges. I det här fallet en polis nära pension som tar sig an ett sista viktigt fall... Tydligast är det däremot i filmens alla små birollskaraktärer som passerar förbi. I flera fall är de på gränsen till parodiskt porträtterade. Det känns som att regissören valt att göra så för att tillföra lite komik.

Personligen tycker jag inte detta grepp klaffar så bra med filmens i övrigt allvarliga ton. Som sagt så ligger problemet främst i hur vissa karaktärer är skrivna. Tittar jag på själva skådespelarprestationerna så hittar jag egentligen inga exempel på undermåliga insatser. Bäst är Chris Pine som växer för varje roll han gör och här gör han sin hittills bästa insats.

Hell or High Water är med andra ord en film som inte riktigt levererar på den nivå den borde, men dess positiva aspekter väger trots allt tyngre än bristerna vilket ändå gör den väl värd ett biobesök.

Bäst: Stämningen som förmedlas genom vackert foto och bra musik.

Sämst: Filmens komiska scener där humorn inte riktigt fungerar.

Vad tyckte du om Hell or High Water?