Hanteringen av odöda

Recension: Hanteringen av odöda (2024) – ett väldigt välgjort sömnpiller

Många är vi nog som varit spända på ännu en filmatisering av den svenska skräckmästarens verk. Men hur står sig "Hanteringen av odöda" gentemot andra filmer i genren? Filmtopps Rasmus Torstensson blir bitvis imponerad, men också väldigt trött.

"Hanteringen av odöda" är baserad på författaren John Ajvide Lindqvist roman med samma namn. Två av författarens tidigare romaner, Gräns och Låt den rätte komma in, har tidigare gjort stor succé på den vita duken när de filmatiserats i nordisk tappning. Så hur blir det denna gången, då? Jo, visst har Thea Hvistendahl skapat ett välgjort, säreget skräckdrama, även om den riktigt stora framgången nog uteblir denna gången. 

Handlingen i Hanteringen av odöda kretsar kring tre olika familjekonstellationer som har en sak gemensamt: de har nyligen förlorat någon de älskar. Anna (Renate Reinsve) och pappa Mahler (Bjørn Sundquist) sörjer en förlorad pojke, Tora (Bente Børsum) har förlorat sin partner och komikern David (Anders Danielsen Lie) bryter ihop när en närstående dör. När sedan en mystisk störning slår ut elen i Oslo börjar minst sagt underliga saker hända med de som redan kastat in handduken. Hur ska de sörjande hantera när deras kära plötsligt inte är lika döda längre? 

Spännande skådisar

Till att börja med är det bara att konstatera att skådespelarna (både de levande och de döda) leverar på topp. Renate Reinsve var för mig okänd innan hon slog igenom brett i filmen Världens värsta människa (2021), en av fjolårets bästa filmer alla kategorier, och hennes naturliga karisma slår igenom här också, om än på ett mer sorgset sätt. Anders Danielsen Lie, också han strålande i samma film, är bra han också och svenska Bahar Pars levererar i en inte helt enkel biroll. 

Samtidigt som skådisarna gör sitt bästa tar det tyvärr lite för lång tid innan filmen tar fart. Den inledande halvan är på tok för långsamt berättad. Jag förstår att det givetvis finns en poäng med det, men det blir ett par lååååånga och låååångsamma kameraåkningar för mycket för min smak. Detta hade inte varit ett problem om det satte an en viss ton, men till skillnad från de tidigare filmatiseringarna av Ajvide Lindqvists böcker saknar jag den där kusliga nerven i berättandet som hela tiden fanns där och petade på tittarens sinnen. När Hvistendahl då förlitar sig att berätta med bildspråk så mycket som hon gör (det är väldigt lite dialog i filmen överlag) är det inte konstigt att det bitvis blir långdraget, även om det alltid är snyggt.

Var är skräcken?

Men en bit in, speciellt när det börjar hända grejer med de levande döda, blir det genast mer intressant. Det ska villigt erkännas att jag inte läst boken som filmen baseras på, men hade jag velat ha mer skräck. Vissa scener mot slutet är absolut obehagliga. Dock blir det, till skillnad från moderna skräckdraman som exempelvis Hereditary (2018) eller The Babadook (2014), som visade att det går att göra skräck OCH berätta en djup historia om sorg och trasiga familjerelationer, sällan särskilt läskigt. 

Det går absolut hävda att det är orättvis att göra jämförelsen med ovan nämnda filmer. "Hanteringen av odöda" är trots allt främst en berättelse om sorg och saknad och skräck i andra hand. Det är ett spännande filmiskt experiment som väcker intressanta tankar om liv och död, är full av snygga kameraåkningar och minst sagt gedigna skådespelarprestationer. Men efteråt kan jag inte tvätta bort känslan att det gärna hade fått hända lite mer, lite oftare.