En dag kommer allt det här bli ditt

Recension: En dag kommer allt det här bli ditt (2023)

Andreas Öhman är tillbaka med sin första långfilm på åtta år. Filmtopps Eric Diedrichs tycker att "En dag kommer allt det här bli ditt" är en värdig comeback till landets biografer.

Det tog sin tid, men nu är den alltså här, Andreas Öhmans första långfilm sedan Odödliga (2015). Sedan dess har det blivit en handfull musikvideos och ett gäng TV-serieavsnitt, däribland publikfavoriten Bäckström (2020-).

I En dag kommer allt det här bli ditt har han med sig en stark skådespelarensemble frontad av Karin Franz Körlof i rollen som Lisa – en framgångsrik tecknare i storstan, som inte riktigt vill växa upp. Nu, när mamma fyller 70 år åker hon tillbaka till de norrländska skogarna för att spendera tid med sin familj. Vad hon inte är beredd på är att hennes föräldrar (Suzanne Reuter och Peter Haber) planerar att låta barnen göra upp om vem som ska ta över gården och sågverket som kommer på köpet.

Varken Lisa eller henne syskon (spelade av Liv Mjönäs och Mattias Fransson) är sugna eller ens kvalificerade till att ta över gården, men eftersom den betyder mycket för deras föräldrar – särskilt pappan – känner de sig tvungna att på något sätt lösa "problemet" som har uppstått. Men vem ska behöva ta på sig det ofrivilliga arvet?

Med Jonathan Unge som pratande badskum

Upplägget är som bäddat för komik och obekväma situationer, vilket det också bjuds rikligt på, men i grunden finns ett ganska allvarligt drama, som inte bara rör Lisas oförmåga att växa upp och ta ansvar, utan också ett djupt trauma som har skakat familjen till grunden. Det är inte bara den avlägsna landsbygden och – i detta fallet uppoffringen – att driva ett sågverk som är avskräckande för den eventuelle arvtagaren. Gården hemsöks av minnen ingen önskar att konfrontera.

Även om grundidén inte direkt är unik så utmärks Andreas Öhmans film av en sprudlande kreativitet och lekfullhet som känns egen i den svenska filmsfären. Att Jonathan Unge gör rösten åt ett animerat badrumsskum som hackar på huvudpersonen är bara ett exempel på alla tilltag som används för att ge liv åt Lisas fantasier (hon är ju trots allt en serietecknare som vägrat växa upp). Vi ser även en dansande kräfta sjunga på bred göteborgska med hjälp av Per Anderssons galenskaper och träd uttrycka sina känslor med stop motion-teknik. Tankarna far lite åt amerikanska indiefilmer från början av 2000-talet eller Michael Gondrys bortglömda pärla Science of Sleep (2006).

Men i det stora hela är En dag kommer allt det här bli ditt lite för spretig för min del. Den tappar helt enkelt lite kraft. Och trots det skickliga skådespelet har jag svårt att komma under skinnet på de olika karaktärerna – förutom Peter Haber som bjuder på en av sina absolut bästa prestationer. Han uttrycker någon sorts stoisk sorg som är ruggigt avväpnande. 

"En dag kommer allt det här bli ditt" har biopremiär den 3 februari.

Mer läsning:

• Bästa svenska filmerna 2023