Don't Breathe

Don't Breathe (2016)

Don't Breathe handlar om tre ungdomar som vill lämna Detroit för Kalifornien. De är inbrottstjuvar och får nys om en möjlighet att få tag på 300 000 dollar som ska vara förvarade i en blind mans hus. Uppdraget visar sig vara svårare än vad de väntat sig.

Är 2016 året för småskaliga thrillers? Årets två bästa filmer är The Invitation och Green Room. Filmer som utspelar sig mestadels på en och samma plats vilket skapar nagelbitande spänning. Även om Don't Breathe inte är fullt så bra som de tidigare nämnda, är det ändå uppenbart att den här trenden är positiv för filmvärlden.

LÄS OCKSÅ: Moderna skräckfilmer – har du sett dessa pärlor?

Skådespelarinsatserna är för det mesta skickliga. Jane Levy spelar "Rocky", en småbarnsmamma som har lovat dottern att de ska ta sig till vågorna i Kalifornien. Hon är filmens huvudkaraktär får man ändå säga. Daniel Zovatto och Dylan Minnette övertygar inte som de andra två inbrottstjuvarna, men är inte heller dåliga. Allra vassast är Stephen Lang som spelar den blinde mannen som vi aldrig får reda på namnet på. Hans ögon är – trots att (eller kanske p.g.a. att) han är blind – fasansfulla.

Jag kan väl passa på att varna känsliga tittare från att se Don't Breathe. Den är modig och djärv i sitt berättande, den räds inte att verkligen gå "all in" vad gäller vissa ruggigt otäcka scener och det hyllar jag den för. Regissören Fede Alvarez (som tidigare gjort nyinspelningen av kultfilmen Evil Dead) vet vad han gör. Filmen är överlägsen andra nya skräckfilmer vad gäller spänning. Den förlitar sig inte på billiga "jump-scares" utan bygger istället upp dramatiken så att man sitter spänd i stolen genom hela filmen.

Jag tycker dock att den blir aningen för överdriven framåt slutet tyvärr. För många saker händer som känns onödiga och överflödiga. Generellt så känns det också som att manuset tar vissa genvägar för att få storyn dit det vill. Men trots det så är denna katt och råtta-lek ändå en fräsch och välgjord thriller som man helt klart blir tagen av.

Bäst: En specifik scen i en källare (som jag inte vill avslöja) som överrumplade mig totalt.

Sämst: Det överdrivna slutet.