Den osynlige mannen

Den osynlige mannen (2020)

Trots en knackig start på satsningen med att återuppliva sina klassiker, ger inte Universal vika. Och detta ska vi vara glad för: "Den osynlige mannen" är en effektiv skräckfilm, som förhoppningsvis är starten på något stort för produktionsbolagets "Dark Universe".

Med Universals senaste monsterreboot Mumien med Tom Cruise i backspegeln, fanns det goda skäl att vara skeptisk inför visningen av Den osynlige mannen. Farhågor som att vi ska svältas på nytt av story-substans, lida ännu en CGI-död och se Elisabeth Moss följa Tompan ner i filmprisernas källare för att plocka upp en Razzie, kändes alla befogade. Men redan under öppningsscenen är det tydligt att Den osynlige mannen har det vi saknade i Mumien. 

Handlingen tar vid när Cecilia smiter från sin aggressiva och kontrollerande make James. Efter en tid i säkerhet, nås hon av den överraskande nyheten att han är död. Men i samma veva börjar hon känna sig förföljd av en närvaro med onda intentioner. Övertygad om att James död är fejk, försöker Cecilia nu bevisa att han lever – och att det är han som stalkar henne. 

Den osynlige mannen är en effektiv skräckfilm gjord med propert hantverk; produktionen har bara använt sig av animationer där det inte finns något annat alternativ. Ett arbete utan genvägar måste uppskattas i en tid vi ser allt för många. 

En annan tjusning med "Den osynlige mannen" är hur regissören Leigh Whannell låter berättandet ta sin tid, framförallt i de intensiva scenerna där han nästan kväver oss. I sina bästa partier påminner filmen om Farlig förbindelse där varannan tajt komposition är svettig. Och precis som Glenn Closes maniska stalkerfigur Alex, bäddar titelkaraktärens närvaro ständigt för att vi ska hoppa till. 

Många kommer naturligtvis att jämföra Whannells story med originalfilmens från 1933 och flera av dem lär klanka ner på moderniseringen av berättelsen. Och att den tagit stora kliv bort från H.G. Wells bok. Gör inte det, för galna forskare och misslyckade experiment är daterade. Essensen finns kvar, det är bara brutalare, gojsigare och bättre anpassat efter vår tid. Och det funkar. Skitbra. 

Med ett glapp på tre år efter "Mumien" väljer jag att se på "Den osynlige mannen" som en nystart i Universals kapitel med omtagningar på deras klassiker. Fortsätt nu langa fram dem. 

För skräcktips, se vår lista på de bästa skräckfilmerna.