Creed

Creed (2015) - Rocky är tillbaka!

Ekonomiassistenten Adonis Johnson har precis blivit befordrar och han borde vara upprymd. Utan sin moders trygga uppfostran hade han aldrig hamnat bakom ett skrivbord. 18 år tidigare pendlade barnet Adonis mellan olika fosterhem och ungdomsanstalter, ständigt i trubbel med sina knytnävar. På den här tiden var Adonis i ovetskap vem hans föräldrar var, eftersom han blev bortlämnad efter födseln utan att veta varför. Så en dag klev Mary Anne Creed in i hans liv, änka till den världskända boxaren Apollo Creed, för att bli hans fostermoder.

Fast besluten om att följa sin faders fotspår, tackar Adonis nej till befordran och säger upp sig för att lämna allt. Han tar sitt pick och pack och drar till Philadelphia med en stor förhoppning; att hitta sin fars sista tränare och tillika bästa vän, Rocky Balboa, och be honom om en tjänst - att få bli hans nya elev!

Jag gillar den sjunde ”Rockyfilmen”. I akt ett introduceras karaktären Adonis på ett trovärdig sätt och storyn blir efter vart intressant. Stallone har satt en twist till berättelsen som gör att mina farhågor, om att ännu ett nytt franchisekoncept ska mjölkas ur, försvinner ganska snabbt.

Det är när Rocky, denna gång som en biroll, introduceras som filmen verkligen lyfter. Hjälten har blivit märkbart äldre och denna gång är det han, som är den drivande tränaren, som lär upp en oerfaren talang. Kemin mellan honom och Adonis fungerar utmärkt och berör. En ytterligare karaktär introduceras i historien, Bianca, en sångerska som Adonis uppvaktar. Hon håller på att bli döv och går på sätt och vis sin egen match mot livet. Hennes kamp, att se livet från den ljusa sidan, blir en reflekterade kontrast mot Adonis mål om självförverkligande och att hitta sitt kall.

I akt två mattas filmens tempo av en aning och en viss upprepning av de tidigare filmerna gör sig påmind. Rockys obligatoriska säga-nej-till-allt exemplevis. Dramat blir aldrig tråkigt, men speciellt innovativt är det inte. Tack och lov bryts trenden av med Adonis första riktiga match i ringen.

Generellt är Creeds boxningsscener riktigt snygga och välgjorda. Tittaren kommer riktigt tätt in på kämparna och man befinner sig hela tiden mitt i kampen. Detta tack vare proffsiga och långa kameratagningar med maffiga ljudeffekter. Det är svårt att sitta still i biostolen eftersom ens adrenalin får sig en skjuts. Dessutom blir jag, som alltid med en Rockyfilm, ordentligt träningsmotiverad.

När upplösningen sedan förflyttar sig till den sista matchen i boxningsringen infinner sig ett värdigt avslut på filmen och Creed summeras som en godkänd fortsättning på Rocky-serien.

Bäst: Utvecklingen av karaktären Rocky.