Carol

Carol (2015)

Jag kan räkna på en hand hur många filmer jag har sett, som jag har varit livrädd för de ska ta slut. "Carol" är en av dem.

Todd Haynes filmatisering av Patricia Highsmiths roman The Price of Salt är ett ypperligt kärleksdrama om två kvinnors dubbelliv i 50-talets homofoba USA. Den romantiska duon utgörs av överklasshustrun Carol (Cate Blanchett) och hobbyfotografen Therese (Rooney Mara).

Från att deras blickar möts över disken i leksaksaffären Therese jobbar i, skapas en gemensam fascination för den andra parten. Blyga och osäkra Therese beundrar den självständiga och eleganta Carol, som i sin tur lockas av Theresas oskuldsfulla uppsyn. Carol är mitt uppe i en skilsmässa, Therese bor med sin sambo Richard.

Eftersom historien utspelas under en tid när homosexualitet inte är något det pratas öppet om, inte ens i filmen, är det inte helt lätt för Carol och Therese att veta var de har varandra. I en scen analyserar Richards filmälskande lillebror Billy Wilders Sunset Blvd. Han vill mäta korrelationen mellan karaktärernas känslor med vad som faktiskt sägs. Samma sak gäller för karaktärerna i Carol. Det mesta sägs egentligen med uttrycksfulla blickar och sneglande ögon, inte verbalt.

Historiens mest laddade klapp på axeln?

 Förloppet över hur Carol och Thereses relation gradvis blir mer intim är, med detta i åtanke, superbt skildrat. Haynes ska ha en eloge för hur han lyckas göra en klapp på axeln så erotiskt laddad. Men givetvis vore inte denna sensuella kraft möjlig utan de starka skådespelarinsatserna. Blanchett bjuder på en av årets finaste prestationer. Finns det ens någon i branschen som kan överglänsa henne?

Nu är det inte bara skådespelet som är fantastiskt, de tekniska bitarna håller minst lika hög nivå. Med mättade färger, välkomponerat foto och en säker blandning närbilder och diskreta point of views, är Carol årets snyggaste film. Bildspråket är hypnotiskt och når sin peak under en drömsk bilscen; trettio sekunder filmmagi.

Filmen utmärks också av hur välskrivna karaktärerna är. Exempelvis kan vi skönja en stor ensamhet och trötthet hos Carol, som är less på att behöva leva ett dubbelliv. Fast det är inte bara Carol och Therese som har målats med en stor palett emotioner och intressen, utan även filmens biroller. Vi förstår varför alla reagerar som de gör eftersom deras egna förutsättningar och det rådande tidsperspektivet presenteras med små men tydliga detaljer för den observante.

"Carol" är klassisk amerikansk film i sitt esse. Tveklöst en av årets bästa filmer, om inte den allra bästa. Jag var flera gånger orolig att filmen skulle ta slut eftersom jag genuint brydde mig om Carol och Theresas relation. En underbar känsla jag knappt har känt tidigare.