Carnage

Venom: Let There Be Carnage (2021)

Det är aldrig en stilla stund när filmserien om Eddie Brock och hans mordiska symbiot kommer tillbaka till biograferna. Efter att drygt nittio minuter av störtkul action blåst förbi, kan en bara konstatera att det här är en superhjältefilm som behövs.

I Venom: Let There Be Carnage har Eddie och symbioten Venom nu en etablerad samvaro, där Eddie hittat ett sätt att tygla sin människohjärnsmaskande vän. Men trots att det finns någon form av balans i livet börjar det brista igen för Eddie, som kämpar med att hitta nästa journalistiska break och samtidigt finna acceptans i att exet Anne ska gifta sig. Han måste också vara på sin vakt för att inte bli upptäckt med rovdjuret som trots allt bor i honom.

Men att tämja vardagen blir omöjligt när den ökända seriemördaren Cletus Kasady, som får nys om Eddies stora hemlighet, bryter sig ut från fängelset för att skapa kaos. I synnerhet då Cletus själv antar en symbiot och det därmed bara finns en duo som kan stoppa honom.

Andy Serkis hade en knackig start på karriären som regissör. Här är däremot fingertoppskänslan allt som oftast på plats när han orädd kastar oss in i ett hektiskt kaos av olika känslolägen. Mest gillar jag hur väl humorn flyger mellan allt våld – och ibland mitt i det. Birollskungen Woody Harrelson är också perfekt castad som Kasady. Pendlande mellan obehaglig och karismastisk, förkroppsligar han den genremix Venom-filmerna representerar. Nog jäser känslan av att franchisen håller på att karva ut sitt egna superhjälteformat.

"Tar tillbaka identiteten till superhjältefilmen"

Alldeles för många superhjältefilmer leder upp till episka slutstrider, utvattnade av CGI-prydd action där ingen viktig karaktär tar skada. En given farhåga inför Venom: Let There Be Carnage var att scenerna mellan Venom och Kasadys symbiot Carnage skulle vara just sådana: uddlösa och ändlösa. Men istället har skaparna hittat sätt att hålla fighterna levande hela vägen i mål. I en särskilt vass actionsekvens låter de titelkaraktärerna slåss i en kyrka under en ringande klocka som varje gång den slår, skrämmer iväg symbioterna och lämnar Eddie och Cletus till att dramatiskt möta varandra i mänsklig form. 

MER LÄSNING: Venom – Ett försvarstal av en förtjust

Där filmen möjligen brister är att den inte överraskar särskilt mycket storymässigt. Den är i grunden en lydig uppföljare där vi känner igen många beats. Och som superhjältefilmens välbekanta narrativ kräver, lämnar den oss med en stor hook på slutet. Förvisso lär den få fansen att otåligt räkna ner till nästa film. 

Lika mycket som jag är säker på att en del Venom-skeptiker kommer att avfärda även denna film, är jag övertygad om att den kommer att vinna över tvivlare. Och säga vad man vill om Sonys Venom-satsning, men filmerna tar tillbaka identiteten till superhjältefilmen som så ofta lyser med sin frånvaro under Marvelchefen Kevin Feiges styre.