Berg-Ejvind och hans hustru

Berg-Ejvind och hans hustru (1918)

Igår kväll rådde det närmast högtidlig stämning under Cinematekets visning av Victor Sjöströms klassiker Berg-Ejvind och hans hustru på Bio Capitol i Göteborg. Filmen visades i en förlängd nyrestaurerad version och ackompanjerades av Stefan Wingefors med levande pianomusik.

Innan filmen rullade igång berättade filmrestaurerare Jörgen Viman om den krokiga väg hans fjorton månaders långa restaureringsarbete tog. Om detektivarbetet att pussla ihop filmen så nära Sjöströms ursprungliga vision som möjligt och kampen över att hitta tillräckligt bra filmkopior att jobba med. Den stora lyckan var när han fick tag i en välbevarad kopia på ett Belgiskt museum. Exemplaret innehöll både försvunna bilder och färgbadsdoppade negativ. Färgbad användes förr för att ge olika scener olika känslor men att Sjöström använda denna teknik med Berg-Ejvind var tidigare okänt. Innan hade filmen enbart visats i den klassiskt nitratgula färgtonen.

Vidare berättade Viman att till skillnad från i Skandinavien så mottags filmen svalt i Sydeuropa. I Frankrike ansågs den sjunde och sista akten vara så sorglig att de avstod från att visa den och i Italien bombade filmen eftersom att ingen ville se en film om fattiga stackare. Samtidigt så gjorde filmen intryck och har enligt Cinemateket kallats för ”den europeiska filmens konstnärliga inkörsport”. När viman avslutade med att berätta att filmen på grund av konflikter under första världskriget fick spelas in i Sverige istället för på Island, så slog det mig hur gammal filmen faktiskt är.

Historien utspelar sig på Island och kretsar kring det fredslösa kärleksparet Ejvind (Sjöström) och Halla (Erastoff) som pågrund av en kriminella engångsföreteelse har flytt ifrån människorna för att leva uppe bland bergen. Där bildar de familj och lever fattigt men lyckligt i fem år tills deras vän Arnes (Ekman) kommer på besök.

Arnes söker också exil bland bergen men år av ensamhet har fördunklat hans sinne. Svartsjuka mot Ejvind över hans Halla gror och frågan om han är stark nog att kontrollera sin inre djävul börjar växa. Kommer parets vän att innebära slutet för deras kärlekssaga?

Under vissa scener kände jag mig golvad av filmens råhet och mot slutet var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Inte för att filmen i sig är grafiskt utmanande gentemot modern film, utan snarare för att den besitter en hemsökande äkthet. Skådespelet är starkt, sagan ekar bröderna-Grimm-ondska, de karga naturbilderna är storslagna, de textrutor som visas är fyllda med slagkraftig poesi och den levande musiken är levande.

Jag frågade Wingefors efter visningen om det krävs mycket förberedelser inför en visning, om det tar tid att lära sig en hel films soundtrack. Han svarade att han efter lite research improviserar allt på plats och att detta var första gången han såg filmen. Gissa om jag blev förvånad.

Bäst: Scenerna med Arnes och det iskalla vackra slutklippet.

Vad tycker du om Berg-Ejvind och hans hustru?