Avgrunden

Recension: Avgrunden (2023)

Snart är det biopremiär för "Avgrunden". Filmtopps Mimi Dahlén recenserar och beskriver filmen som "skakig men underhållande".

När man säger att man är från Kiruna så är den naturliga följdfrågan: "Visst är det staden man flyttade på?". Det är en av de märkligaste sakerna Sverige har gjort och vid första funderingen låter det till och med lite komiskt. Men om man vet orsaken varför staden håller på att flyttas så blir det snabbt uppenbart varför historien om den mobila staden gör sig som bäst som en actionfilm och inte en dråplig komedi. Risken för att hela staden ska rasa in på sig själv framkallar bilder av mardrömslik karaktär, vilket Avgrunden (2023) gestaltar på blodisande vis.

Vi följer Frigga (Tuva Novotny) som är säkerhetsansvarig för gruvan som placerat Kiruna på kartan. Mitt uppe i en skilsmässa, med en obstinat dotter och en frånvarande son – hennes privatliv håller på att rasera. In i rasmassorna kastas hennes nya kille Dabir (Kardo Razzazi) som genast möter motstånd i Friggas ex-man Tage (Peter Franzén). När den uråldriga gruvan plötsligt vaknar till liv måste den lilla familjen sätta alla sina dispyter åt sidan för att rädda sin hemstad.

Filmnörden och barnet inom mig hoppar jämfota av glädje åt Richard Holms Avgrunden. En svensk katastroffilm! En sån får vi ungefär bara en gång i decenniet. Den senaste som gjorde rejält intryck var Crazy Pictures Den blomstertid nu kommer (2018), som skickade skalv genom filmbranschen med sina otroliga effekter och verklighetstrogna scenario. Avgrunden är värdig medlem i den lilla klubben av katastroffilmer även om den är lite skakig på sina ställen. Det den verkligen ska ha den största av eloger för är effekterna. Effekter kan få en film att bära eller brista och i det här fallet förhöjer effekterna filmen till nya höjder. Från den minsta konstgjorda sten till det otroliga slukhålet – både de praktiska och CGI:ade effekterna omfamnar berättelsen som en flåsande best, konstant närvarande och påminner om att karaktärerna aldrig är säkra.

Sprickorna i Avgrunden är familjedramat. Självklart måste även en katastroffilm ha lite djup för att man ska bry sig om karaktärerna, men det kan bli för mycket av det goda. Det är trots allt en actionfilm man förväntar sig av filmens huvudhandling, inte ett närgående drama. Början är långsam och utdragen för att plantera precis hur spänt det är mellan familjemedlemmarna. Dessa scener följer med hela filmen med några få andrum för det faktiska "katastrofala". Det är scener som dessa som kan ha motsatt effekt om de placeras på fel ställe. Det är förslagsvis kanske inte det mest lämpliga tillfället att kivas med fruns nya kille när hela staden bokstavligen rasar ihop. Sådan timing blir inte gripande eller träffande, det blir bara komiskt.

För att vara en film om Kirunas gruvsystem så förekom själv gruvan frustrerande sällan. I början när Frigga tar sig ner i grottorna så är det riktigt spännande och klaustrofobiskt och vissa scener satte andan i halsen. Jag hade önskat mer av den varan istället för det utdragna familjedramat för när det väl var spännande, då satan var det spännande.

Sammanfattningsvis så är "Avgrunden" ett naturligt tillskott i genren för katastroffilm och definitivt en film som gör sig bäst på bio. Filmen har premiär den 15/9.