All the Money in the World

All the Money in the World (2018)

Ridley Scotts All the Money in the World är en film som varit på tapeten ett tag. Den globala samhällsdebatt som #MeToo-rörelsen drog igång påverkade filmen genom att en av dess ledande skådespelare, Kevin Spacey, blev anklagad för flertalet sexuella överträdelser. Spacey fick sparken, trots att filmen var inspelad och klar, och många trodde att projektet skulle skrotas.

Men som den eminente regissör Scott är valde han att anlita Christopher Plummer som J. Paul Getty, Spaceys tidigare roll, samt både filma och klippa om alla de scener där karaktären varit inblandad. Bara sex veckor senare stod filmen åter klar, en triumf i effektivt arbete som Scott ska ha all eloge för. Hur som helst påverkar det inte min bedömning av filmen.

All the Money in the World är en berättelse om pengars koppling till makt och vad detta gör med oss människor. Det hela börjar med att 16-årige John Paul Getty den tredje (Charlie Plummer) blir kidnappad i Rom år 1973. Som sonson till världens rikaste man John Paul Getty den förste (Christopher Plummer) kräver kidnapparna en förhållandevis överkomlig lösensumma som hans mor, Gail Harris (Michelle Williams) förväntar sig att Getty den äldre skall betala.

Dock visar sig detta vara lättare sagt än gjort eftersom den gamle rike mannen är både snål och missgynnsam. Istället skickar han ner sin privata lakej Fletcher Chase (Mark Wahlberg) till Rom, som tillsammans med Gail försöker få hem pojken. Tiden är knapp och för varje sekund som går hamnar han i större och större fara.

Till en börjar etablerar filmen en bakgrund genom att skildra episoder ur karaktärernas liv före kidnappningen. Trots att beskrivningarna är ganska ytliga räcker de fullgott som syfte att presentera vad som lett upp till händelsen. Ridley Scott styr skutan med säker hand filmen genom, han är rutinerad och vet vad han gör.

Till sin hjälp har han ett överlag bra skrivet manus. Enskilda scener faller platt, bland annat en omotiverat brutal tortyrscen som påminner om den i Tarantinos De Hänsynslösa (1992), och det berättas emellanåt för mycket samtidigt. Dock sitter både ton och tempo som en smäck. Därtill har filmen ett genomgående bra soundtrack, som blandar klassiska stycken med gammal populärmusik, vilket integrerar med handlingens olika känslosamma tvister på ett naturligt sätt.

Även skådespelarna är på tårna. Michelle Williams är duktig och förmedlar sin karaktärs förtvivlade ilska med total övertygelse. Christopher Plummer är även han riktigt bra, imponerande att den gamle mannen levererar på så kort varsel. Den som emellertid skiner mest är Charlie Plummer (inte släkt med Christopher), som imponerade redan i festivalfavoriten Lean On Pete (2017). Däremot har jag lite svårt för Mark Wahlberg, han känns malplacerad. Flertalet scener med honom bryter det känslomässiga kontrakt som jag har med de andra karaktärerna.

Mot slutet blir filmen riktigt spännande, i en final som utvecklar sig till en gastkramande katt- och råtta-lek. Säcken knyts sedan ihop med en både ironisk och skrämmande bild. Filmen upplever jag vara Scotts bästa på länge, och trean i betyg är stark.

Vad är dina tankar kring filmen? Tyck till!