Truth or Dare (2018)

I myllret av nyinspelningar, nostalgiporr och cinematiska universum är måhända detta den naturliga evolutionen av en inspirationslös biljardindustri, ständigt pressad av hungriga streamingtjänster. Barnleken "sanning eller konka" finns nu att beskåda på vita duken och resultatet är lamslående läbbigt – av helt fel anledningar.

Olivia (Lucy Hale) upplever sitt sista "spring break" som high school-elev. En omtumlande tid för henne och hennes vänner. Vetskapen om att vuxenlivets vägskäl kan "slita oss isär" och bryta de band ungdomens tumultartade tid tillsammans har lyckats knyta. Trots Olivias godhjärtade försök att undvika lovets vrålsupande, dåraktigheter och drama blir hon medlurad av hennes bästa vän Marike (Violett Bane) till festligheternas mecka: Mexico!

Utrustad med sin blytunga moraliska kompass tar Olivia hand om sin avskyvärda ensemble av vänner. Hennes uppgift på resan tycks främst vara att agera samvete åt Markie, som aldrig missar chanser att vänstra mot sin glatt ovetande pojkvän. Festligheterna lider dock mot sitt slut och kompisgänget väljer att avsluta ledigheten genom att följa med en främmande herre till en nerbränd kyrka för en oskyldig omgång av "sanning eller konka". Ett ödesdigert beslut som kastar in kompisgänget i en lek som är allt annat än oskyldig. En lek på liv och död.

Truth or Dare är en styggelse. Sällan har jag önskat livet ur ett gäng fiktiva karaktärer med en sådan brinnande intensitet som under mitt bittra biobesök. Att kalla historian banal är en grav underdrift. Konceptet är redan från början en trampmina av trams. Även hantverket är distraherande slappt och oinspirerat. Truth or Dare lyckas bocka av nästintill varenda slasher-klyscha där skratten i salongen haglade betydligt oftare än skriken. Ofta tack vare obegripliga karaktärsbeslut och tafflig dialog. Därför kan det vara bättre att titta in vår lösta över 3 moderna skräckfilmer som skrämmer skiten ur dig.

Regissören Jeff Wadlow lyckas ständigt att fokusera på fel saker. Djupdykningar i avskyvärda karaktärer, gay-karikatyrer i korta shorts och kompisgängets ständigt stirrande på sina mobiler eller laptops. Var i dramaturgi-handboken läste dessa klåpare att en effektiv metod att berätta sin historia är genom att googla, hashtagga och surfa Facebook? Sanslöst sömnigt. De få scener med potential att bli riktiga nagelbitare avklaras rappt och utan fingertoppskänsla för spänningsuppbyggnad eller förmåga att höja biopublikens puls. Aldrig känns konceptet utmanade eller innovativt utan ständigt fegt och tillbakahållet.

Tack och lov bjuds det på ett par rejäla garv! Tyvärr helt och hållet på filmens bekostnad, men mina 100 minuter i biosalongen blev i alla fall inte bara dödtid. Dialogen är stundtals skriven på rent rövarspråk och det är omöjligt att förstå huruvida kommentarer är menade som rappa skämt eller klumpigt formulerade iakttagelser från ängsliga och vilsna skådespelare. En eloge måste jag ändå rikta gentemot Lucy Hale vars emotionella intensitet svävar högt ovanför det infantila material hon givits.

Nej, Truth or Dare bör inte komma i närheten av din plånbok. Jag hoppas innerligt att filmen inte utgör startskottet för ett cinematiskt universum av avdammade barndomslekar. Jag vill inte behöva se dunkgömme, ryska posten eller fiskdamm på vita duken inom en snar framtid. Som konsument har du makten att stoppa denna utveckling. Använd den!

Fler skräckfilmer som vi har recenserat är John Krasinskis framgångsrika A Quiet Place.