A quiet place

A Quiet Place (2018)

  • 1 tim 30 min
  • Skräck, Drama
Rasmus Torstensson
Uppdaterad 08 december 2019 kl. 15:12 | Publicerad 28 mars 2018 kl. 17:03
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

A Quiet Place är en välgjord och spännande skräckdystopi.

Sedan sin festivaldebut på SXSW-filmfestival har A Quiet Place redan påtalats som en av årets bästa skräckfilmer. Och John Krasinskis regidebut i skräckgenren är sannerligen en ordentlig åktur. A Quiet Place är stämningsfullt iscensatt och en uppvisning i ljudbildens betydelse för filmskapandet. Dock är framförallt filmens struktur ibland onödigt frustrerande.

  • Regi:
    John Krasinski
  • Manus:
    Bryan Wood, Scott Beck, John Krasinski
  • I rollerna:
    Emily Blunt, John Krasinski, Noah Jupe, Millicent Simmonds m.fl.
Bild från filmen A Quiet Place.
Foto: Paramount Pictures.

Världen har rasat samman och hemska monster väntar på att få hugga till vid varje ljud. I centrum står familjen Abbot och deras överlevnad. A Quiet Place berättas likt en fragmentarisk dagbok och i prologen möter vi familjen på "dag 89". Redan här introduceras en skräckfylld dystopi, där maximal ljudlöshet är det enda som går att sträva efter för att undvika en säker död.

Största delen av filmen utspelar sig sedan mer än ett år in i framtiden. Familjen gör sitt bästa att leva ett normalt liv efter en fruktansvärd tragedi. Mest påverkad är relationen mellan den döva Regan (Millicent Simmonds) och hennes pappa Lee (John Krasinski). Evelyn (Emily Blunt) är gravid och barnet väntas komma snart. Dock lurar farorna bokstavligt talat bakom varje hörn.

Hur ska man uppfostra kommande generationer till att överleva i en allt mer fientlig värld? Det är frågan som John Krasinski ställer och det är inte svårt att dra en parallell till vår egen samtid. Den framförda allegorin är alltså skildrad i ett skräckformat vilket, genom Krasinskis fina visuella historieberättande, fungerar galant. Många scener dryper av en otäck känsla samtidigt som familjens dynamik känns både trovärdig och varm. Man bryr sig om karaktärerna och deras öden.

Dramaturgiskt är filmen uppbyggd som en klassisk monsterfilm i stil med Alien, det vill säga att både spänningens intensitet och karaktärernas insatser ökar allt eftersom. Trots att det givetvis finns tröttsamma och ibland nödvändiga "jump scares", bidrar den långsamt uppbyggda iscensättningen också till mer psykologiska skräckelement. Speciellt en scen där Evelyn kommer i närkontakt med en varelse i en vattenfylld källare är riktigt väl uppbyggd. Dessutom är scenen en uppenbar hyllning till en viss drypande skräcksekvens från Aliens.

En monsterfilm karakteriseras till viss del av sitt monster och här är besten riktigt otäck. Däremot gör Krasinski misstaget att visa upp odjuret allt för tidigt i filmen. Tjusningen med exempelvis Spielbergs Hajen är att hotet hela tiden hålls under ytan, i dubbel bemärkelse.

Därtill är ljud och musik alltid av stor vikt i skräck- och monsterfilm. Inte sällan för att signalera fara precis som i Hajen. Här spelar ljudbilden en ännu större roll än vanligt. Eftersom en stor del av filmen utspelar sig i tystnad blir både de plötsliga utbrotten och den bakomliggande stråkmusiken mer påtaglig. Dessutom skildras Regans hörselskada på ett riktigt läckert sätt. För att signalera att händelseförloppet berättas ur hennes perspektiv stängs samtliga ljud ute, bortsett från ett vagt pipande ljud. Hela filmen är överlag en uppvisning i hur viktig ljudbilden är vid skapandet av film.

Därför störs jag av valet att göra Emily Blunts karaktär gravid. Ur både ett dramaturgiskt och tematiskt perspektiv känns det rimligt. Många av filmens senare scener är en följd av graviditeten. Dock känns det, även inom filmens ramar, ologiskt att föda ett barn i en miljö där minsta ljud kan få hela ens familj dödad. Som sagt ger givetvis detta upphov till flertalet hissnande sekvenser, men just den punkten i manusarbetet känns lite för sensationell. Onödigt eftersom filmens grundstomme är tillräckligt stark som den är.

Sammantaget är dock A Quiet Place en riktigt sevärd skräckfilm. Fördelarna väger klart tyngre än nackdelarna. Med ett något skarpare manus och en lite annorlunda struktur, hade ett högre betyg varit motiverat. Krasinski som för mig mest är känd för sin roll som Jim i amerikanska The Office  visar sig både vara en skicklig regissör och en intressant historieberättare. Han får gärna göra fler skräckfilmer. Dessutom misstänker jag att vårens skräckupplevelse på bio nu är funnen.

 

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL