Eldprovet (2018)
En förutsägbar men underhållande historia om oväntad vänskap.
"Eldprovet" är en typisk fransk feel good-film utan några som helst överraskningar. Själva upplägget är dock ganska underhållande och skådespelarduon lyckas locka fram en del skratt.
Den cyniske professorn Pierre Mazard hänger löst när ett klipp på när han hårt kritiserar en student sprids på sociala medier. Då studenten i fråga, Neïla Salah, är en ung kvinna med arabiskt påbrå, fruktar skolledningen att universitetet ska få en rasistisk stämpel. Men istället för att avskeda Mazard ska de göra en skolskenshistoria av missödet. Detta genom att låta Mazard coacha eleven han trakasserade inför årets stora retoriktävling. Om hon blir framstående kommer Mazards namn att rentvås och skolan framstå som föredömlig.
"Eldprovet" är med andra ord en berättelse om ett omaka par som tvingas lära känna varandra. Ett väletablerat koncept som har utgjort ramen för oräkneliga antalet filmer. Sett till att vi denna gången ska se en bro byggas mellan en vit medelåldersman med ett högstatus yrke och en ung kvinna med arabiskt påbrå från förorten, skulle det kunna tänkas finnas en samhällspolitisk aspekt med Yvan Attals film. Men icke. Ur en dramaturgisk aspekt är Eldprovet fullständigt ointressant.
Spelplanen är bekant från öppningssekvensen och spelets regler följs till punkt och pricka. Det behövs med andra ord inget vältränat filmöga för att förutse historiens toppar och dalar. Samtidigt gör inte heller Eldprovet något som helst anspråk på att vara en större filmisk upplevelse. Det är en feel good i samma anda som fransoserna har levererat de senaste åren. Även om du inte gillar filmer som En oväntad vänskap eller Monsieur Chocolat, kan det ändå vara värt att ge Eldprovet en chans. Till skillnad från nämnda filmer är den nämligen ganska rolig.
Daniel Auteuil är en stor skådespelare som har hänfört sin publik sedan genombrottet med Jean de Florette från 1986. Han levererar sin karaktärs ordsalvor med klockren precision och med den frivillige provokatörens finurlighet. Likaså gör Camélia Jordana en bra insats i rollen som Neïla och lyckas trovärdigt förmedla hennes resa från att vara en osäker och sluddrig talare till att bli en skicklig retoriker. Viktigast (och bäst av allt) är skådespelarnas samspel. Deras glädje smittar av sig och det är hur de leendes stångas och tjafsar med varandra som är filmens behållning.