De osynliga (2018)

I ett Frankrike som blir mer och mer ogästvänligt mot hemlösa är härbärgen av alltjämt större vikt. Trots detta skär man ner på dem och när ett av de mest populära tvingas stänga, riskerar ett stort antal hemlösa kvinnor att hamna i en väldigt utsatt position. Deras enda alternativ är ett härbärge som ligger flera mil bort, vilket egentligen inte är något alternativ alls.

De anställda har dock inte hjärta att släppa kvinnorna vind för våg så de beslutar sig för att ta saken i egna händer. De tar en gammal byggnad i besittning där de i hemlighet inackorderar de hemlösa kvinnorna. Tanken är delvis att ge kvinnorna tak över huvudet, men även att lära dem söka jobb och framför allt att ge dem självförtroendet som krävs för att ordna upp sina liv.

Medmänsklig värme blandas med politik och allvar.

De osynliga är en film som skiftar ganska mycket i ton, från allvar till humor. Denna skiftning sker dock under en lång period, vilket gör att jag knappt märker av den. Helt plötsligt inser jag att jag sitter och tittar på en humorfylld feel good-film, som bara någon halvtimma tidigare var ett gravallvarligt drama. Detta är absolut ingen negativ aspekt utan snarare en imponerande bedrift då tonskiften i filmer lätt kan ge en känsla av spretighet, vilket alltså inte är fallet här.

Filmen innehåller också en rejäl dos samhällskritik. Det är tydligt att filmens skapare inte är alls nöjd med Frankrikes sätt att hantera sina hemlösa. Det kan till och med vara så att de med denna filmens hjälp försöker föreslå en slags lösning.

En sak som drar ner helhetsintrycket en aning är att filmens karaktärer känns lite väl tillrättalagda emellanåt, vilket även rinner över en gnutta på handlingen. Detta gör att filmen inte riktigt kan nå upp i de höga valörerna på betygsstegen. Förstklassigt skådespeleri från alla inblandade väger dock upp en hel del så i slutändan är De osynliga ändå en helt klart sevärd film med ett bra budskap.

För mer läsning, se vår lista med tips på franska filmer.