Dagfjärilen (1967)

Dagfjärilen som är baserad på Joseph Kessels bok med samma namn (som orsakade skandal när den publicerades 1928) handlar om Séverine Serizy (Catherine Deneuve) som är en nygift hemmafru från överklassen. Men trots att hon har en omtänksam make (Jean Sorel) så dagdrömmer hon om farliga erotiska äventyr. Hon får reda på att en bekant prostituerar sig och slits mellan sin längtan att själv få leva ut sina sexuella fantasier och att behålla sitt vanliga trygga liv. Till slut knackar hon ändå på dörren till bordellen och Madame Anaïs (Geneviève Page) öppnar insvept i en morgonrock. Séverine får smeknamnet Dagfjärilen eftersom hon bara kan vara på bordellen mellan klockan tre till fem (innan hennes man kommer hem från jobbet).

Regissören Luis Buñuel är kanske främst känd för sina surrealistiska filmer från 1920-talet, även om han gjorde kritikerrosade produktioner hela sitt yrkesliv. Dagfjärilen är till först synes mer direkt än hans tidigare verk, men har inslag av drömsekvenser och en känsla av att två olika verkligheter drabbar samman. Vad är Séverines sanna jag? Är det hennes borgerliga liv med sin man eller är det på bordellen där hon får leva ut? Redan i öppningsscenen får vi ta del av hennes fantasier när hon fastbunden blir piskad av två kuskar, på order av hennes man. Förklaringen för hennes böjelser finns i korta okommenterade tillbakablickar. Bland annat får vi se en väldigt ung Séverine som blir tafsad på av en äldre man.

Parallellt med att Séverine lever ut sina lustar kommer hon närmare sin make. Genom att strunta i samhällets kvävande regler och bara vara med tillfälliga förbindelser, tillåts hon leva ut sina (eller kanske mer hennes klienters) fantasier. Det är inte förrän känslor blir inblandade som hennes världar börjar rämna. Det mest imponerande med filmen är den unge Deneuves skådespel. Hennes ansikte liknar mest en mask, hårt sminkad med framstående ögonlock. Men hon kan med ett litet leende eller en blinkning förmedla skiftet i sin karaktärs sinnesstämning. Under filmens gång förvandlas Séverine från en person med sina fantasier på insidan till en masochistisk och erfaren synderska (lägg märke till den fetischistiska svarta lackrocken i slutet). Flera av Deneuves kläder är faktiskt designade av Yves St. Laurent.

Kombinationen av en känd regissör, ett syndigt tema och löftet om en naken och övernaturligt vacker kvinna gjorde Dagfjärilen till Buñuels mest framgångsrika film. Den platsar på listor över världens bästa verk och fick bland annat Guldlejonet på Venedigs filmfestival för "Bästa film" 1967. Även om den behandlar ämnen om sadistiska och masochistiska fantasier blir det ibland uppenbart på vilka sätt filmen åldrats. Synen på kvinnor och prostituerade har tack och lov utvecklats till det bättre, även om det är en lång väg kvar.

I Dagfjärilen finns inte något uttalat samtycke mellan Séverine och hennes kunder när de slår henne för första gången. Men en av de hemskaste synerna på prostituerade får vi av Henri Husson (Michel Piccoli), som är vän till familjen Serizy, och i filmen säger:

“Jag tycker om atmosfären. Kvinnorna är helt förslavade.”

Catherine Deneuve själv tyckte inte om inspelningen och kände sig utnyttjad. Hon påstår också att de använde scener av henne mer avklädd än vad de initialt kommit överens om.

Är du mer intresserad av klassiker kan du här läsa om vilka moderna klassiker som filmkritikern Roger Ebert sågade.