Fem Oscarsnominerade skådisar – som borde vunnit

5. William H. Macy, Fargo (1996)

Den vid tidpunkten okända skådespelaren William H. Macy bönade och bad Coenbröderna om rollen som den skuldbelagda bilförsäljaren Jerry Lundegaard i mästerverket Fargo. Han gjorde två auditions och blev övertygad om att han var den bästa mannen för rollen. När bröderna inte hörde av sig flög han till New York, där de började producera, och sa: ”Jag är väldigt bekymrad över att ni ska förstöra den här filmen genom att ge rollen till någon annan. Jag skjuter era hundar om jag inte får rollen”, skämtade han. De båda regissörerna lät sig övertygas och resten är historia.

Macy slog igenom med dunder och brak och som grädden på moset fick han en Oscarsnominering. Men när den 69:e upplagan av Oscarsgalan gick av stapeln valde juryn istället att kröna Cuba Gooding Jr i Tobey Maguire som kung över statyetten. Ett dåligt val, för att inte tala om fel.

Macy spelar sin Jerry med en sådan passion att hans övertygelse innan om att vara rätt person för rollen är att avundas. Hans tour de force är stor underhållning, och porträtterar samtidigt en väldigt mänsklig karaktär född med ”loser”-tecknet fastklistrad i pannan.

4. Robert De Niro, Taxi Driver (1976)

Som förberedelse för rollen som den labile taxiföraren Travis Bickle i Taxi Driver jobbade Robert De Niro 15 timmars pass som taxiförare i New York en hel månad. Han studerade även psykisk ohälsa för att komma sin karaktär på djupet. Filmen blev fyrfaldigt Oscarsnominerad, bland annat för bästa film och bästa manliga huvudroll. De Niros Travis är än i dag ett imponerande porträtt, men Oscarsjuryn valde att ge guldgubben postumt till Peter Finch för sin retorikuppvisning i Network. Ett felaktigt beslut som i slutändan bottnar i respekt för Finchs bortgång, som dog i en hjärtattack två månader innan prisutdelningen.

Att han dessutom ens blev nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll är ett mysterium eftersom han har mindre speltid i filmen än kollegorna Faye Dunaway och William Holden.

3. Mickey Rourke, The Wrestler (2008)

Kim Basinger ska ha kallat honom för ”den mänskliga askkoppen” och är en ganska ärlig beskrivning av skådespelaren Mickey Rourkes vilda privatliv och nonchalanta attityd i Hollywood innan det perfekta dramat The Wrestler. Han ska ha hoppat av inspelningen av Luck of the Draw (2000) när regissören vägrat att inkludera hans chihuahua i filmen, och ryktet om att Rourke var svår att samarbeta med spred sig som en löpeld i branschen. Skådespelaren ska även ha hotat producenter, fått raseriutbrott mot regissörer och glömt sin agents namn.

När regissören Darren Aronofsky kontaktade Mickey Rourke för rollen som den slitna och avdankade brottaren Randy i The Wrestler, som liknar skådespelarens egna liv, blev hans karriär pånyttfödd. Prisnomineringarna nästan haglade och han vann både Golden Globe och BAFTA, men inte Oscarn, som istället gick till Sean Penn för Milk. ”Jag har bränt många broar i Hollywood”, sa han innan filmvärldens finaste pris skulle delas ut. En profetia som blev sann.

Att Rourke inte vann Oscarn måste grunda sig i Oscarsjuryns långsinthet. Sean Penn i all ära, som har ett bredare register som skådespelare, men 2008 blev han besegrad. Ingen hade kunnat göra rollen som Randy i The Wrestler bättre än Mickey Rourke.

2. Ralph Fiennes, Schindlers List (1993)

Barbröstad på balkongen med en cigarett i mungipan laddar han om sitt gevär. Salva efter salva avfyras och nedanför på marken faller kropparna likt käglor. Direkt efter hörs det ikoniska omladdningsljudet från geväret. Detta var tysken Amon Göths morgonrutin och favoritsyssla i över ett års tid som kommendant för koncentrationslägret i Plaszów i Polen under andra världskriget.

Den brittiske karaktärsskådespelaren Ralph Fiennes porträtterade det sadistiska monstret i Steven Spielbergs historiska klassiker Schindler’s list (1993). Han gjorde det med en sån inlevelse att karaktären blev levande genom hans övertygande ondska, något som gör karaktären än mer avskyvärd. Och detta bör vara huvudanledningen till varför Oscarsakademin valde att istället ge Tommy Lee Jones priset för sin polisroll i klassikern Jagad. Juryn fegade ur i rädsla att framstå som hyllare av filmens starka innehåll. Tommy Lee Jones Oscar förblir ett rån – och ett mysterium.

Som en förberedelse inför rollen la Fiennes på sig 13 kilo genom att dricka det kaloririka ölet Guinness. Steven Spielberg kallade transformationen för ”sexuell ondska”, och det var anledningen att britten fick rollen från början. Fiennes episka rollprestation har dock en svaghet: Göth kommunicerar på engelska i ett polsktalande Polen.

1. Ellen Burstyn, Reqiuem for a Dream (2000)

I det ständigt aktuella knarkdramat Reqiuem for a Dream har The Wrestler-regissören Darren Aronofsky på bästa vis iscensatt fyra missbrukares uppgång och fall i drogträsket. Tempot är långsamt etablerat och ökar successivt när de fyra karaktärernas missbruk trappas upp. Filmen är dessutom en fantastisk visuell upplevelse. Publiken kan nästan känna och ta på missbruket när det gäller tillfredsställelse, abstinens och till slut förfall.

Ellen Burstyn gör sitt livs roll som den lyckosökande mamman Sara Goldfarb, som blir beroende av bantningspiller. Porträttet är skrämmande i dubbel bemärkelse, och att hon inte kammade hem den kanske mest solklara Oscarssegern i historien, utan fick snopet se priset gå till Julia Roberts för Erin Brockovich, är en praktskandal av enorma proportioner. Roberts stod visserligen för ett passionerat porträtt som den tuffa mamman och juristassistenten, men hamnar långt ifrån Burstyns otäcka skildring av narkotikaberoendets galenskap.

En teori är att filmens tabubelagda innehåll blev för mycket att hantera för Oscarsjuryn som därför, återigen, fegade ur. En annan är att Julia Roberts vid den här tidpunkten var på toppen av karriären och trycket från oppositionen skulle bli för stort om hon skulle sumpa sin tredje raka Oscarsnominering.