The Last Airbender

Recension: Avatar: The Last Airbender (2024) – kommer inte med något nytt

Den tecknade serien "Avatar: The Last Airbender" har nu fått en otecknad version på Netflix som har premiär i dag.

Den nya Netflix-serien Avatar: The Last Airbender, utspelar sig i en krigshärjad värld inspirerad av olika asiatiska och ursprungsbefolkningars kulturer, där vissa människor kan "böja" ett av de fyra klassiska elementen – vatten, jord, eld eller luft. Huvudpersonen Aang (Gordon Cormier), den sista levande luftbändaren tillika Avatar, är förbindelsen mellan den dödliga och andliga världen och den enda som kan böja alla fyra elementen istället för bara ett.

Avataren upprätthåller balansen i världen och naturen för att bringa fred, och Aang står nu inför ansvaret att stoppa ambitionerna hos den militaristiska eldnationen att erövra världen. 

Höga ambitioner men låga trösklar

Det går inte att ta miste på att detta är en serie med tydliga blockbuster-ambitioner. Handlingen är, för att uttrycka det lite milt, en tämligen vanlig plot när det kommer till "hjältesagor" av dylik sort. Det finns en gränslös mängd av sådana filmer, allt från Matrix (1999), Star Wars- och Harry Potter-franchisen till Lejonkungen (1994).

Med detta menas en huvudkaraktär som initialt är motsträvig till att acceptera att man enligt någon form av förutbestämt öde är kommen till världen blott för en enda uppgift – det vill säga att sopa mattan med massa uslingar som vill utplåna allt gott. Huvudpersonen vill bara vara som alla andra och inte vara den där personen som allting hänger på. 

Valmöjligheten kring den här plotten kanske inte är så stor. Precis på samma sätt som att man förväntar sig ett lyckligt slut i en klassisk saga. Tittaren förväntar sig kanske att huvudpersonen inte ska anamma sin roll direkt utan snarare växa in i den successivt. Sen genomgå någon form av metamorfos för att till slut blomma ut som den hjälte han var ämnad att vara från början.

Men denna något konventionella story till trots så är självklart det visuella ändå en liten del av behållningen. Även om det kanske är en lite klen tröst i sammanhanget. För 20–30 år sedan kanske effekter och visuell prålighet fungerade som en större kompensationsfaktor ifall något annat haltade en smula. I dag har det inte riktigt samma effekt – i dag är det inflation på extremt välgjord CGI och häftiga effekter. Publiken förväntar sig detta.

Traditionsenlig syltklassiker utan överraskningar

Med detta sagt är Avatar: The Last Airbender inget som tillfredsställer oss med stora önskningar om innovation och nytänk. Att ännu en gång tvingas se en huvudperson svimma efter att precis maximerat sin nyfunna potential är väl ändå inget nytt – eller? Däremot för er som suktar efter en klassisk saga med alla omtyckta tillbehör kommer nog bli tillfredsställda.

Det är hamburgare med pommes, spagetti och köttfärssås och pannkakor med sylt. Inget annat som tar ut svängarna och får konsumenten att hajja till. Varför försöka hitta något nytt när allt som vi är vana vid är så otroligt komfortabelt och bekant? Nu kanske många tänker – vadå är den så usel menar du? Nej, det menar jag inte. Serien är välgjord och relativt bra castad, men eftersmaken hade kunnat vara lite längre tycker jag.

"Avatar: The Last Airbender" finns nu att streama på Netflix.