Snövit

Recension: Snövit (2025) – en förväntad och svårmotiverad remake

Disneys nya live-action-adaption av klassikern ”Snövit” har gått ett obekvämt gatlopp ända från produktionsstart till premiär. Rachel Zegler och Gal Gadot spelar i musikaladaptionen av Disneys klassiker – som trots allt är helt okej.

Snövit (2025) är en live-action-musikal regisserad av Marc Webb där Rachel Zegler spelar huvudrollen som Snövit och den onda drottningen spelas av Gal Gadot. Filmen håller sig tryggt till den klassiska sagan om prinsessan och hennes elaka styvmor som tar över kungariket efter att hennes föräldrar dött. Den bjuder på några nya element men den känns trots det svårmotiverad. 

Musiknumren överraskar

Rachel Zegler som spelar Snövit fick en kritikstorm när hon uttalade sig om originalfilmen från 1937 och kallade den för alldeles för omodern. Detta gav intrycket att filmen skulle bli en alltför politiskt korrekt "girl boss"-film. Filmen är visserligen en mer modern take, men med tanke på att det är en Disney-produktion så bygger den väldigt starkt och fantasilöst på den klassiska sagan. 

Det är svårt att inte se filmen utan dess klumpiga produktionsresa i bakhuvudet, men Rachel Zeglers prestation som Snövit är helt klart godkänd och hon gestaltar trovärdigt en Disney-prinsessa. I hennes öppningsnummer “Waiting On A Wish” gör hon även en snygg entré med fin känsla i sin sång. 

Med tanke på att flera remakes i modern tid har slut på nytänkande idéer så paketeras dem oftast bara om till att bli tydligare musikaler, vilket kan göra att denna typ av remake känns som en simpel cash-grab. I det här fallet har Webbs förhållning till musikalgenren en skön poäng – det är behagligt och musikalscenerna flyter på och ger välbehövliga avbrott från en ganska tråkig, klassisk historia som inte kommer ge dig något om du inte är ett barn eller det som kallas en “Disney Adult”.

Gal Gadot gör en mycket intressant prestation som den onda styvmodern och det är en karaktär som verkligen fått mer plats och djup i denna nyversion. Gadot levererar en stark rolltolkning som antagonist med sina snärtiga repliker och lömska utseende, och hon gör sig även fint i sina musikalnummer, som verkligen målar henne som en narcissistisk härskare. Det hela fungerar väldigt väl som kontrast till Snövits solidariska och folkliga kämpaglöd, som är lite av karaktärens utvecklade nya drag, istället för att enbart vara naiv efter evig kärlek. 

Men den klassiska historien om evig kärlek och att bli räddad av en prins är någorlunda bestående i historien. Snövit möter en man av folket, Jonathan, spelad av Andrew Burnap, och det är en jämlik berättelse om hur de räddar varandra. Från ett feministiskt perspektiv kan det kan verkligen ses som öppna dörrar som sparkas in. Filmen är bara lite mer nyanserad och moderniserad än originalet och det visar någonstans att kritikstormen mot Zeglers uttalande är uppblossad.

Sju sorger och CGI-bedrövelser…

”Snövit” har valt att animera de sju dvärgarna och Disney har kritiserats hårt för att ha fråntagit potentiella arbetstillfällen från kortväxta skådespelare och fråntagit dem en stor möjlighet att representera sin community.

Efter att ha sett filmen kan man inte annat än att hålla med, då det utöver de moraliska aspekterna hade varit ett så mycket mer levande och självklart beslut att ta in riktiga skådespelare i en live-action-film. George Appleby (Game of Thrones) är en kortväxt skådespelare som spelar en roll i Snövit, men inte som en av de sju dvärgarna. Och det finns ett värde i att kortväxta personer får spela andra roller än bara mytologiska dvärgar, men när de samtidigt berövas de rollerna blir det hela komplext. Hur man än vrider på det blir det någonstans lite konstigt, vilket kan förklara Disneys rätt fega agerande.

Om vi byter ut det etik mot estetik: animeringen av dvärgarna i sig själv ser ganska bra ut, men när de syns i scener med Snövit så ser det hela konstigt ut. Detsamma gäller för filmens scenografi, då det skär sig i hoppet mellan en dålig CGI-skog som är den magiska skogen och en helt vanlig björkskog. Det ser verkligen ut som att den vanliga skogen är en skog som hade kunnat vara handlingsplatsen i barnprogrammet Barda (2006–2013)

Det absolut bästa med filmen är de klassiska scenerna som när Snövit äter det förgiftade äpplet eller för första gången möter dvärgarna. Marc Webb och Disney har gjort ett försök till att, i det som i sociala medier-lingo kallas för “reheat their nachos”, och det smakar väl ändå helt okej!

”Snövit” håller sig tryggt till sin klassiska historia men har ett överraskande och spännande musikalelement som lyfter filmen. Rachel Zegler och Gal Gadot spelar båda snyggt i rollerna och ger liv till en ny Snövit som varit mycket omtalad men som trots allt är godkänd.

Nu kan du se "Snövit" (2025) på bio.