Oppenheimer

Recension: Oppenheimer (2023)

Christopher Nolan målar upp en komplex bild av politik, avundsjuka och atombomber i Oppenheimer, som dessutom är en fasligt snygg film.

Det är ingen hemlighet att jag avskyr så kallade biopics, vilket är industritermen för filmer som handlar om verkliga människors liv. Christopher Nolan är en av sin generations bästa regissörer. Han är en mästare på både de visuella och de berättande aspekterna av filmmakande, men jag var ändå rädd för att han skulle följa biopicens utstakade mall, som börjar med barndomen för att sedan dröja kvar vid storhetsåren och slutligen låter hela skiten rinna ut i sanden när filmens huvudperson är gammal och grå och fylld av ånger.

En mästare på berättande

Så här i efterhand känner jag mig lite fånig. Det är klart att Nolan inte skulle gå den traditionella vägen för en biopic. I en vanlig biopic är framträdanden, bedrifter och liknande filmens huvudpunkt, exempelvis Queens framträdande under Live Aid i Bohemian Rhapsody. I Oppenheimer är berättarstrukturen filmens största styrka.

"Oppenheimer" har både ett linjärt och ett icke-linjärt berättande. Vi får följa Robert Oppenheimer (Cillian Murphy) från det att han är en ung student fram till det första atombombstestet. Detta linjära berättande avbryts med jämna mellanrum av ett mycket laddat förhör, där Oppenheimers politiska bakgrund granskas i sömmarna, och ett senatförhör, där Lewis Strauss (Robert Downey Jr.), som samarbetade med Oppenheimer, ska bekräftas för en ministerpost.

Oppenheimer är tre timmar lång. Denna spellängd känns inte helt befogad; filmen hade kunnat kapas ner 20–30 minuter. Samtidigt använder Nolan speltiden omsorgsfullt och bevisar än en gång att han har förtjänat sitt rykte när alla de olika berättelserna knyts ihop oerhört snyggt på slutet.

Mest stjärnspäckade filmen någonsin?

"Oppenheimers" rollista är nästan lite löjlig att beskåda. Matt Damon spelar general Groves, som ansvarade för Manhattan-projektet medan Kenneth Branagh har ett par viktiga scener som den danska fysikern Niels Bohr. Emily Blunt spelar Oppenheimers fru, Kitty. Vår egen Gustaf Skarsgård spelar fysikern Hans Bethe. Till och med Gary Oldman dyker upp i en scen. Och det här är bara ett axplock av alla välkända och välrenommerade skådespelare som dyker upp i filmen.

För några år sedan gjorde Michael Jai White en intervju om hur det var att jobba med Nolan under inspelningen av The Dark Knight. Han beskrev då en prestigelös stämning på inspelningsplatsen. Detta reflekteras i Oppenheimer. Robert Oppenheimer är filmens huvudkaraktär och Cillian Murphy får därför mest tid i bild. Övriga skådespelare får precis så mycket tid i bild de behöver, varken mer eller mindre.

Jag skulle dock vilja lyfta en av birollsskådespelarna. Robert Downey Jr. är mest känd för rollen som Tony Stark/Iron Man i MCU. Han är väldigt bra i den rollen, men ofta känns det lite som att servera rysk kaviar till en Big Mac. I Oppenheimer får Downey Jr. verkligen skina i ett par scener. Jag börjar vittra Oscarsnomineringar.

Vetenskap, avundsjuka och atombomber

Robert Oppenheimer är känd som atombombens fader. Det hade varit enkelt för Nolan att bara fokusera på atombombens historia. På sätt och vis är det vad han gör. Men atombombens skapande handlade inte bara om vetenskap, utan om politik, moral och prestige. Och där det finns prestige finns det alltid avundsjuka, som är en väldigt viktig aspekt av berättelsen i Oppenheimer.

"Oppenheimer" ska helst ses i en IMAX-salong. Utöver att bjuda oss på vidsträckta vyer i New Mexico, får vi även ta del av det första lyckade atombombs-testet, som är en av filmens höjdpunkter.

Nolan skiner dock som starkast när Oppenheimers ångest över hela konceptet kring atombomber visualiseras när han upplever hur hela hans verklighet slits sönder av atombombens effekter, både bokstavligt och bildligt talat. Det är i dessa scener som Nolans fingertoppskänsla för både de visuella och de berättande aspekterna av filmmakande kommer samman.