Jag kommer hem igen till jul

Jag kommer hem igen till jul (2019)

Julen är för många en tid för att lägga konflikterna åt sidan och vara snälla mot varandra. Vem vill bråka på självaste julafton, liksom? Men julfirande kan vara en riktig pärs när relationsbanden är ansträngda och syskon, som gått skilda vägar, återigen tvingas vistas under samma tak. Då kan hätska diskussioner och gräl om det förgångna vara oundvikligt

Detta typ av scenario utgör grundstommen i Jag kommer hem igen till jul, regisserad av Ella Lemhagen efter Daniel Karlssons manus, som baserats på en idé av Peter Jöback. Jöback syns också i huvudrollen som Simon – en världsartist som återvänder från Los Angeles för att fira jul med sin familj i Sverige.

Redan i inledningsscenen, som utgörs av en videoinspelning från 1986 där pojkarna Simon och brodern Anders uppträder för släkten, står det klart att Simon alltid har varit lite mer begåvad och uppmärksammad än brodern. Anders (Johannes Kuhnke), som fått nöja sig med att stanna i hembygden och leda kyrkans kör, blir därför måttligt road över Simons återkomst och den enorma uppmärksamhet den väcker i bygden. Plötsligt har Anders planerade julkonsert hamnat i skuggan av Simons stjärnglans.

Men det döljer sig också andra hemligheter i familjen. Upplägget är inte helt olikt det från Tomten är far till alla barnen (1999), men till skillnad från den filmen är Jag kommer hem igen till jul ingen komedi, utan snarare ett melodram.

''Det går inte att trycka tillbaka de ouppklarade konflikterna''.

När släkten sluter upp försöker alla låtsas som om allt är bra. Loa Falkman spelar excentrisk farförälder, som utsett sig själv till ’’julgeneral’’ och närmast rituellt ser till att firandet sker enligt konstens alla regler. Men det går inte att trycka tillbaka de ouppklarade konflikterna. Var Simon och Anders framlidne pappa verkligen den härliga lustigkurre som deras farbror försöker framhålla? Och hur mår egentligen brödernas mamma (Suzanne Reuter)?

Jag kommer igen till jul skildrar i grunden en familjs tragiska historia och blir någonstans en påminnelse om hur viktig en trygg barndom är för en individs fortsatta emotionella utveckling. Man behandlar dock ämnet halvdant, sett till melodramats konventioner och formler. Visst, den påträngande orkestrala musiken hör till, men när karaktärerna i filmen drabbar samman känns det för teatraliskt. Peter Jöback – även om han har en jäkla sångröst – lyckas inte förmedla sin karaktärs sargade personlighet särskilt trovärdigt.

Jag hade också önskat att regissör Ella Lemhagen lagt mer betoning på subtilitet när det kommer till hur hon presenterar ledtrådar om karaktärernas historia. Nu blir det istället övertydligt, vilket medför att filmens känslomässiga klimax blir nästintill kraftlöst; när det väl kommer har vi redan 100 procent koll på hur allt ligger till.

För mer läsning, se vår lista med 5 actionpackade julfilmer!