”La Cocina – Aptit på livet” – restaurangdrama om drömmar och desperation

La Cocina är löst baserad på Arnold Weskers pjäs The Kitchen och utspelar sig i köket till en turistfälla i New York under lunchrusning. Pengar saknas ur kassan och ägaren vill inte blanda in polisen med motiveringen att de redan har mycket att göra och vill därför bara ha en bekännelse, för att sedan kunna sparka den skyldige. 

Arbetarna, som är från alla världens hörn men som huvudsakligen spansktalande amerikaner, misstänks för de försvunna pengarna och i sökandet efter den skyldiga uppdagas hemligheter, lojaliteter sätts på prov och personliga historier kolliderar med varandra.

Med tanke på gigekonomins utbredning, dåliga arbetsvillkor och USA:s nu fientliga hållning mot det icke-amerikanska, är det en film med påtaglig samtida relevans. Max (Spenser Granese), en av kockarna, säger att i Amerika pratar vi engelska och får som svar att Amerika inte är ett land – en replik som också kommer att höras fler gånger.

Repliken är en perfekt summering för filmens tematik. Dels för att belysa det multikulturella men också för att peka på USA:s bristande förståelse för minoriteter. De flesta av arbetarna i köket är nämligen papperslösa och arbetar under dåliga villkor, vilket höjer dramatiken i jakten på de försvunna pengarna. Det faktum att majoriteten av filmen utspelar sig i själva köket och även bakom restaurangen vid soptunnorna, befäster att arbetarna verkligen rör sig i de fördolda, bortglömda delarna av samhället. 

Recension: The Penguin Lessons (2025) – ”Kittlar fint på känselnerven”

Det är en högst trovärdig dynamik mellan huvudkaraktären Pedro (Raúl Brione) och Julia (Rooney Mara), hans kärleksintresse och tillika servitris, och den står sig även som filmens känslomässiga kärna. Det är också inför Julia som Pedro visar sig som mest sårbar och där briljerar verkligen Brione med känslomässigt djup och repliker som dröjer sig kvar hos en.

En film i svartvitt

Under förtexterna och den första scenen misstänkte jag en dålig internetanslutning innan jag förstod att det var filmat med låg bildfrekvens. Det är också något som återkommer senare, utan att det tillför särskilt mycket för upplevelsen.

Däremot används även färg sparsamt i La Cocina, nästan lika sparsamt som i Schindler’s List, och det fungerar – det lyfter verkligen ögonblicken där färg väl visas. Det är inte ofta svartvita filmer kommer nuförtiden och att det saknas färg är något som helt glöms bort när man tittar på filmen.

Recension: Nya Netflix-thrillern ”Trädgårdsmästaren” är ”nytänkande” utan att övertyga

Vissa tempoproblem

Mitt i allt kaos på restaurangen är det lunchrast, där några av arbetarna sitter utanför och röker och pratar om drömmar – det är visserligen en av de bästa scenerna och den utgör också en viktig setup för slutscenen, men den drar ändå ned tempot med sin klumpiga placering. Jag misstänkte först att denna scen var för att ge publiken en andningspaus, men den följs upp av en förhörsscen som också har lågt tempo, och då insåg jag att så inte var fallet. Det dröjer med andra ord ett tag innan tempot kommer tillbaka. 

Trots det lite ojämna tempot kan den varmt rekommenderas med dess samtida relevans, Raúl Briones fantastiska skådespel och minnesvärda repliker som skär djupt med samhällskritik samtidigt som de får oss att relatera till karaktärerna. Filmen är i sin helhet både obehaglig och briljant.

”La Cocina – Aptit på livet” har svensk biopremiär den 18 april.

Recension: Camilla Läckbergs kriminalserie ”Glaskupan” är överraskande bra och spännande