Chimären

Recension: Chimären (2024) – lättare att beundra än gilla

Josh O’Connor spelar en sörjande arkeolog i Alice Rohrwachers originella men något tröttsamma ”Chimären”, som nu visas på Göteborgs Filmfestival.

När vi först introduceras till Arthur (Josh O’Connor) är han väldigt mycket av ett mysterium. En ensamt kringflackande engelsman på ett tåg någonstans i Italien, en man som inte talar i onödan och som verkar vara i stort behov av ett bad. Arthur tycks existera i ett vakuum från omvärlden när han mållöst ramlar fram genom den italienska landsbygden någonstans i Toscana, med ett ständigt horn i sidan åt varje person som känner igen honom från en tid som vi inte vet om den är tio år eller två dagar sedan.

Så småningom börjar bitarna falla på plats till den grad att vi förstår att Arthur är en före detta arkeolog som efter att hans stora kärlek gått bort nu nedlåter sig till att hjälpa ett gäng lokala gravplundrare med att lokalisera och sälja historiska artefakter. Hans kumpaner är minst sagt en märklig skara människor, som i vilket ögonblick som helst kan bryta ut i ett spontant musikalnummer eller anordna en parad iklädda varandras kläder.

I deras gemensamma jakt på det begravda och förflutna blir det snabbt uppenbart att föremålet för deras respektive sökande inte är detsamma.

En film lättare att beundra än gilla

"Chimären" är en originell och svårkategoriserad film som opererar med synnerligen lösa trådar. Till synes mållöst svävar den sig fram genom den rustika och vackra italienska landsbygden på ett sätt som tilltalar estetiskt men frustrerar i sitt berättande. Tiden det tar för filmen att uppdaga just vad det är vi som publiken kan knyta an till blir tyvärr fällande då en skeptisk frustration redan hunnit gro hos mig vi det laget.

Josh O’Connors karaktär är inte helt olik den av Harry Dean Stanton i Paris, Texas i sättet som han tungsint strövar kring i en nedbruten längtan efter det som gått förlorat. Blott ett skal av sig själv sipprar hans förtvivlade sökan fram i små glimtar som i det stora, tyvärr, överskuggas av filmens annars diffusa och utsvävande lins.

Trots detta är det värt att berömma Rohrwacher för hur hon vågar fullfölja sin högst egensinniga vision. I en färgstark mix av upprorisk fantasirikedom och efterhängset vemod finns där, för mig långt borta i horisonten, en emotionell kärna som tyvärr alltför ofta försvinner i allt besynnerligt, kringliggande brus.

"Chimären" visades på Göteborgs Filmfestival. Något datum för svensk biopremiär är ännu inte satt.