Marvels filmer listade – MCU rankat från sämst till bäst

2008 gick undertecknad in på Biostaden i Kalmar och såg en liten film om en superhjälte i plåtdräkt som flög omkring. Vem superhjälten var hade jag på förhand ingen aning om men jag skulle snart bli varse. Pang! Iron Man och Marvels cinematiska universum föddes!

Hittills har vi bjudits på en sprakande show med en setlist fylld med dunderhits, men även några sömniga och oinspirerade dängor. Bioaktuella Guardians of the Galaxy Vol. 3 är det senaste tillskottet och givetvis hittar du även den här på vår uppdaterade MCU-rankning. Nu ska vi på Filmtopp rangordna samtliga 32 filmer som Marvel hittills har bjudit oss på. Håll till godo!

32. Thor: The Dark World (2013)

Först ut är uppföljaren till åskguden Thor. Tyvärr förkroppsligar filmen de kreativa problem som Marvel stött på under sina 13 år. En bortkastad och snustorr skurk (spelad av en söndersminkad Christoffer Eccelston), by-the-numbers humor och färglös regi gör hammar-gudens andra film till en ganska sömnig historia.

Tack och lov för Tom Hiddleston och Chris Hemsworth som räddar uppföljaren från att totalt dräneras från karisma och charm.

31. Iron Man 3 (2013)

Iron Man 3 är en vattendelare för många. Jag kan uppskatta det pigga valet av regissör i Shane Black som tidigare gjort stordåd tillsammans med järnmannen själv, men här skär det sig ordentligt.

Å ena sidan vill Black bearbeta Starks mänskliga aspekter där ångestanfallen utlöser varandra, en aspekt som helt får maka på sig när den står i vägen för en häftig actionscen eller mysig dialog med småpojkar. Även här är skurken vedervärdig och inte bara en utan två, fantastiska skådespelare slängs i komposten. Trist.

30. The Incredible Hulk (2008)

Edward Nortons debut och enda framträdande som det protein-knarkande trollet Hulk. Det är uppenbart att Marvel Studios befann sig i sina startgropar och att alla trådar helt enkelt inte dras i rätt ordning under filmens 110 minuter. Första akten är en stabil jaktrulle med en intensiv och intim regi av Louis Letterier. Dock stöter rullen på patrull när superhjälte-elementen introduceras och äventyret blir rätt geggigt och generiskt. Synd med en så grym start!

29. Iron Man 2 (2010)

Regissören Jon Favreou stod inför ett monumentalt åtagande med "Iron Man 2". Efter första dundersuccén blev gemensamma filmuniversum det nya svarta och med automatik dök det upp många kockar i köket och soppans resultat följde därefter. Mickey Rourke och Sam Rockwell slåss om screen-time, men överskuggas av introduceringen av War Machine, etableringen av Nick Fury samt Black Widow.

Den andra Iron Man-filmen har en ordentligt hög dos ren underhållning, men helheten är rörig.

28. Captain America: The First Avenger (2011)

Den röd/vit/blåa kaptenens debutfilm vrider tillbaka tidslinjen till andra världskriget. Ett genidrag på många vis. Under de två första akterna är det nästan svårt att minnas att det är en superhjältefilm som rullar. Steve Rogers etableras som en genuin själ som ges en kemiskt förstärkt superkropp och porträttet är starkt. Tyvärr brakar bygget ihop framåt akt tre akt när oinspirerade actionscener avlöser varandra och Hugo Weavings Red Skull bara är skämmig.

27. Avengers: Age of Ultron (2015)

Hämnarnas andra sammanslagning var tyvärr en besvikelse. Efter home-runs som Captain America: The Winter Soldier, Guardians of the Galaxy samt första Avengers kändes det som att Marvel inte längre kunde begå några misstag. Age of Ultron är likt Iron Man 2 en rörig upplevelse där i synnerhet elakingen Ultron hamnar i skuggan. Aldrig känns han speciellt hotfull och humorn slår ofta fel på bekostnad av emotionell tyngd.

26. Thor (2011)

Thor borde inte fungera så bra som den faktiskt gör. Fallgropar lurade precis överallt men regissör Kenneth Branagh lyckades navigera mellan det pamp-tramsiga och jordnära på ett ganska effektivt sätt. Kärnrelationen mellan syskonen Thor och Loki etableras effektivt och humorn är snudd på klockren. Dock dras filmen med vedervärdig CGI och en övergripande platt historia.

25. Captain Marvel (2019)

Ännu en kapten i Marvels universum som praktiskt nog är döpt efter serietidningsjätten. Brie Larson axlar rollen som MCU:s överlägset kraftfullaste hjälte och resultatet är blandat, men övervägande positivt. Humorn sitter i sedvanlig ordning som en smäck och att se Larson kuta omkring i skinnjacka och Nine Inch Nails T-shirt är 90-talet förkroppsligat. Tyvärr är regin en smula platt och hjälten för distanserad för att jag ska investera mig emotionellt.

24. Spider-man: Far From Home (2019)

Uppföljaren till Spiddes debut i MCU är ett betydligt svagare alster. Jake Gyllenhaal är tack och lov en fantastisk antagonist i form av Mysterio och bjuder på några psykadeliska sekvenser som är ett välkommet avbrott till Marvels sedvanliga superförstärkta handgemäng. Problemet för mig med Far From Home är, liksom majoriteten av Marvels alster, att humorn överskuggar i princip allt drama. Kännbara konsekvenser uteblir och skojas bort och det enda av verkligt intresse som sker i Far From Home sker i post-credit scenen, tyvärr. 

23. Ant-Man and the Wasp: Quantumania (2023)

Myrans senaste tillskott är definitionen av blandad kompott. Skurken Kang (Jonathan Majors) är ett kraftpaket som heter duga, humorn är tacksamt nertonad och mängden bisarra varelser är ordentligt skoj. Dock håller den inte måttet visuellt. Efter Avatar: Way of the Water har ribban höjts avsevärt för datoranimerade världar och att se världens tyngsta produktionsbolag, med så gott som oändliga resurser, klämma ur sig tafatta green-screen scener som stinker plast är på gränsen till förolämpande. Synd, Quantumania hade kunnat bli en slam-dunk. 

22. Ant-Man (2015)

Måhända överraskar denna låga placering en del. Det finns mycket att uppskatta med myr-mannen. Michael Douglas enorma pathos och Payton Reeds omfamnande av konceptets absurda fånighet. Helt rätt väg att gå. Tyvärr faller en alldeles för hög procentsats av humorn platt med stereotypa minoritetskaraktärer. Ofta riktigt irriterande och drar ner slutintrycket ordentligt.

21. Thor: Love and Thunder (2022)

Taika Waititi följer upp sin debut i Thor-världen med att sätta plattan i mattan och bjuda på mer av allt. En klassisk uppföljare-regel som vi rent historiskt vet brukar falla platt - så även denna gång. Love and Thunder är extremt mycket saker på samma gång vilket resulterar i en parodiskt flackande ton. Christian Bales Gorr är tack och lov extremt cool och emotionellt slående men tyvärr får han vika sig för en rent bisarr mängd av skämt som helt enkelt inte landar tillräckligt ofta. Jag börjar sakna den högtravande och lite, lite bajsnödiga Thor, vart är han?

20. Ant-man and the Wasp (2018)

Payton Reed bygger effektivt vidare på vad som fungerade i originalet och förbättrar i princip samtliga punkter. Actionscenerna är spektakulära och tar snyggt vara på hjältarnas förminskande och förstorande krafter. Skratten avlöser varandra och som komedi fungerar Ant-man and the Wasp okej. Tyvärr är skurken genomtråkig och saktar ner det momentum filmen bygger upp i samtliga scener.

19. Eternals (2021)

Eternals är ett genuint försök att ingjuta nytt blod i MCU och försöket är beundransvärt. Eternals tar ett mytologiskt grepp kring sina karaktärer och försöker styra om skutan från självrefererande humor till en gnutta högtidligt allvar. Jag välkomnar detta och uppskattar ambitionen. En hel del vackra naturlandskap pryder fotot och skalan är enorm. Dessvärre blir det livlöst och långdraget och jag börjar undrar om jag blivit en kränkt snubbe som helt enkelt inte vet vad jag vill ha av superhjältefilmer längre? Är det helt enkelt inte möjligt att göra mig nöjd? Ja du, det får du som läsare avgöra. 

18. Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2021)

Marvel fortsätter sin multiverse-satsning och förväntningarna från undertecknad var enorma. Dr Stange var en perfekt katalysator för att undersöka multibla universum och med Sam Raimi bakom kameran borde vi bjudas på en kreativ orgasm redo smälta våra sinnen. Tyvärr missar både Raimi och Strange måltavlan.

Dr Stange in the Multiverse of Madness är en överraskande fantasilös film. Raimi anstränger sig från tårna att krydda MCU med lite skräck-influenser, vilket jag välkomnar, men där stannar den kreativa motorn av. Istället fastnar vår allas doktor i en alternativ verklighet som har lite mer grönska än jorden och fan-favoriter swishar förbi för att bli brutalt mördade utan att ha någon som helst inverkan på storyn. Dr Stange 2 är rätt anonym, tyvärr. Tack och lov för skräck-influenserna, Elisabeth Olsen och för en tuff Zombie-strange mot slutet annars hade en bottenplacering legat i luften.

17. Black Widow (2021)

Marvels "Black Widow" placerar sig bekvämt i mittfåran. Den svarta änkans nästan pinsamt sena fristående rulle delar en del DNA med Captain America: The Winter Soldier och bjuder på en smula mer jordnära action och familjefejder. Humorn gör sitt jobb och Florence Pugh bjuder på trevlig kemi tillsammans med Scarlett Johansson. Tyvärr kollapsar det mustiga bygget ihop i filmens tredje akt som dränkts i smetig CGI och ett klimax som är en axelryckning - fram tills dess bjöd Black Widow på stabil och kompetent MCU-underhållning. 

16. Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Galaxens väktare fick förra året en uppföljare. Undertecknad förälskade sig i de varma, genuina och kufiska karaktärerna från första filmen och i del två har regissören öst på med extra allt!

Det är omväxlande med en historia som avviker från evighetsstenarna och fokuserar på en fader/son-relation. Ofta är filmen hysteriskt rolig och hjärtvärmande. Dessvärre är den även bullrig, porös och med en ton som ibland nedvärderar sina karaktärer till rena punch-line maskiner. Dock en fullt godkänd efterföljare.

15. Shang Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Shang Chi är en fräsch och skoj introduktion till Marvels senaste "leading man" Shang Chi. Filmen är till stor del ett lyckopiller med old school-element som gagnar MCU:s smått enformiga genre-dopp. 

Bara en sådan sak som att det faktiskt lagts krut på att gestalta mustig kung-fu är sann lycka. Filmens inledande två akter består av kännbara käftsmällar och riktiga stunts som dessutom fångas upp via längre svepande kameratagningar. Detta är underbart för en gammal actionräv. Storyns mytologi är inspirerande och grundkonflikten mellan fader och son är faktiskt emotionellt träffande. Dessvärre spårar det ur, hårt, mot tredje akten när CGI-drakar och generiska arméer drabbar samman. Hade Shang Chi bjudit på en mer jordnära tredje akt hade jag placerat den mycket högre upp på listan.

14. Thor: Ragnarök (2017)

Indieregissören Taika Waititi ges rodret till den kanske mest pompösa och mest svårtolkade av Marvels hjältar. Waititi förstår svårigheten i att förankra åskguden i något form av mörker och vänder i stället på steken totalt. Thor: Ragnarök är en sprattlig och gnistrande sci-fi-komedi där skratten är högljudda. I synnerhet är Jeff Goldblum iklädd en morgonrock ett genidrag och stenjätten Korg en citatmaskin. Humorn fungerar riktigt bra, men som alltid, på bekostnad av emotionell oumpf.

13. Doctor Strange (2016)

Trots en "safe approach" till hjältens ursprungshistoria finns det mycket att avnjuta i Doctor Strange. Benedict Cumberbatch gör en solid insats som Strange och actionscenerna är underbart trippiga mind-benders. Vi slipper en tredje akt pumpad med nävar och slag och i stället erbjuds ett piggt nytt grepp. Emotionella stunder dränks inte i punch-lines och karaktärerna tillåts växa i vilostunder. Nu börjar det likna något!

12: Black Panther: Wakanda Forever (2022)

Jag avundas verkligen inte Feige och Cooglers sits när Chadwick Boseman tragiskt gick bort i cancer. Den verkliga världen gjorde ett brutalt intrång i vår färgglada hjälte-sfär och kullkastade redan etablerade planer där allt följer en etablerad och ömsesidig kronologi. Dock är jag imponerad. Coogler regisserar med god mix av nerv och vördnad och skurken Namor är uppfriskande komplex i sammanhanget. Wakanda Forever är bättre än sina förutsättningar, helt klart. 

11. Black Panther (2018)

Nu börjar konkurrensen bli hård. Ryan Cooglers Black Panther är en bra superhjälte-rulle som markerar den kanske bästa skurken i Michael B Jordans Killmonger. Visuellt är Panterns hemvist Wakanda en ljuvlig plats och ett unikt hörn i Marvels universum.

Panterns problem är, sedvanligt i Marvel-kontext, filmens tredje akt där plastig CGI ges fritt spelrum och det förtroende Coogler knutit till sin publik börjar svaja. Faktum kvarstår dock att Black Panther är en av Marvels främsta produktioner.

10. Spider-man: Homecoming (2017)

Spindelns första egen film i MCU är en hjärtlig ungdomskomedi utklädd i spandex. Att så tydligt utmärka sig i form av genreval är vettigt och det känns som att vi får uppleva superhjältelivet genom ett ungdomligt och unikt filter. Peter Parkers törst efter Tony Stark som mentor är söt och Michael Keaton är utan tvivel ett av de starkare skurk-korten.

Vi har även tidigare rangordnat alla Spindelmannens filmer från sämst till bäst.

9. Captain America: Civil War (2016)

Sprickor börjar formas i Avengers grundbetong. Snart tvingas hjältarna välja sida och strida mot varandra i ett inbördeskrig av supermänniskor. Civil War är en ruskigt underhållande superhjältefilm där karaktärernas gränser och band ständigt pressas. Ett allvarligt och hyfsat realistiskt dilemma utgör motorn i filmen. Vi bjuds också på det smutsiga och råa handgemäng från The Winter Soldier och det färgstarka och övernaturliga från The Avengers.

8. Guardians of the Galaxy: Vol. 3 (2023)

James Gunns avsked till galaxens väktare visar vilken otrolig tonsättare han varit för Marvel. Karaktärerna skiner och påminner varenda biobesökare varför vi föll pladask för ett pladdrande träd och en våldsam tvättbjörn. Rockets backstory är överraskande mörk och bjuder på några, för MCU, fullständigt knäckande scener. The High Evolutionary är extremt lätt att avsky och allt sammantaget bjuder Guardians 3 på några av hela filmuniversumets mest minnesvärda ögonblick. Det enda som håller Guardians 3 från de riktigt höga placeringarna är tredje akten som blir lite väl utdragen och att tonen flackar till lite väl mycket ibland. 

7. Spider-man: No Way Home (2021)

Spideys senaste alster placerar sig högt på listan och det är inte enbart för att jag vill reta gallfeber på min kära redaktör, Axel, som "belönade" filmen med en makaber tvåa i betyg. Tyvärr, Axel, du har fel - detta sagt med all respekt.

Jon Watts trilogiavslutade knuffade ner vår allas favorit-spindel ner i Kevin Feiges multiverse och jag diggar filmen från början till slut. Visst består tidigare filmers överdrivna tillit till svajig humor, men i NWH landar den bättre. Multiverse-approachen blandar såväl skurkar som hjältar från förr och gör det för att det gagnar storyn, inte som billig fanservice (med undantag för ett och annat skämt). Spider-man: No Way Home är nostalgi done right och visar att Jon Watts serie faktiskt är en tre filmer lång orgin-story. Framtiden ser ljus ut för nätspinnaren. 

6. Captain America: The Winter Soldier (2014)

Uppföljaren till The First Avenger slog ut munskyddet på mig fullständigt. Matinékänslan från originalet är bortblåst och vi ges en karaktärsstudie av en man som inte längre känner sig hemma i sin hemvärld. Russo-bröderna tajtar till actionscenerna enormt med Bourne-doftande slagsmål och en fysikalitet som känns i musklerna och punkterar inre organ - helskoj!

5. Guardians of the Galaxy (2014)

Att pitcha en filmatisering av obskyra, kosmiska serietidningskaraktärer bestående av träd-figurer och förbannade tvättbjörnar är på gränsen till sinnessvagt. Enter James Gunn. Regissören tar ett järngrepp kring konceptets underdog-status och går "all in" med karaktärer som känns genuint äkta, trasiga och innerligt mänskliga. Humorn är underbart spretig och originell och markerar en av Marvels största framgångar.

4. Avengers: Endgame (2019)

Den avslutande delen på Avengers-sagan är en djupt tillfredsställande avslutning på 24 filmer. Filmen möter en del trubbel initialt med en flackig ton som pendlar mellan förkrossande gravallvarlig och en smula flamsig. Tack och lov lyckas regissörsduon Russo-bröderna navigera kring dessa problem och levererar en sista akt som cementerar sig som det absolut mäktigaste jag någonsin haft nöjet att beskåda i en biograf. Dock smärtar det hur man hanterar en del karaktärer där kanske Hulk känns mest bortkastad.

3. Iron Man (2008)

2008 byggde regissören Jon Favreau, Marvel och Robert Downey Jr. om filmlandskapet med Iron Man. En b-karaktär jag personligen aldrig kunde ana hade potential att finna någon publik utöver comic-con besökare. Jag hade minst sagt fel. Iron Man är perfekt avvägd storfilmsperfektion. Hjärta, svärta, humor och action mixas till en cocktail som ger smaklökarna spelet. 2008 förändrade Iron Man allt.

2. The Avengers (2012)

The Avengers är en av de mest underhållande storfilmer jag någonsin sett. En livs levande superhjälte-orgie där karaktärsinteraktionerna är smattrande, humorn förlösande och actionscenerna så nära serietidningsperfektion man överhuvudtaget kan komma. Jag trodde aldrig att The Avengers skulle resultera i mer än en stimmig musikvideo - ack så fel jag hade!

1. Avengers: Infinity War (2018)

Kulmen av Marvels cinematiska universum lyckades både med bedriften att jonglera 60+ karaktärer samt att bjuda publiken på en mustig pay-off efter tio år av världsbyggande. Thanos är en underbart komplex antagonist som håller ihop denna 150 minuters mastodont till film som bjuder på ett ordentligt mörker. Tonalt är detta Marvels definitiva fullträff där mixen av allvar och hysterisk humor är mitt i prick. Fristående är måhända Avengers: Infinty War stökig, men som kulmen i MCU är den helt enastående och tillika marvels bästa film

Här kan du också spana in hur IMDb:s användare har rankat Marvel-filmerna. Vilken är din favorit i MCU?