Spider-Man filmerna rankade – från sämst till bäst!

Få fiktiva karaktärer har betytt lika mycket för undertecknad som Peter Parkers nätsvingare. Sam Raimis original var första filmen jag såg om flertalet gånger på bio och så har det fortsatt. Idag har nätspinnaren ett helt eget universum att härja omkring i där t.o.m hans antagonister fått egna filmer. Spindeln har dessutom lånats ut flertalet gånger till Marvel Studios och slagits sida vid sida med MCU:s heroiska stall och nitat Thanos enorma hakparti.

I dagarna gick Spider-man: Brand New Day upp på landets biografer och såväl kritiker som biobesökare tycks vara hänförda. Att vara ett Spider-man fan har nog aldrig känts så lyxigt som nu.

Därför är det nu dags att rota djupt i garderoben och damma av samtliga av våra blåröda kroppsstrumpor. Det är ranking på g och det är samtliga Spider-man filmer som ska listas. Förbered dig på att en resa genom multi-verse som inte ens den grövsta spindel-fobi kan stå emot. Mycket nöje!

Filmtopp rankar Spider-Man filmerna

11. Spider-Man 3 (2007)

Jag vill bekänna färg och klargöra att jag inte tycker att "Spider-Man 3" är en dålig film. Inte på långa vägar. Det är dock en ytterst ofokuserad svängom med toppar och dalar. Den största käppen i hjulet är mängden ingredienser som slängts i en och samma gryta. Spider-Man 3 lider av att Sam Raimi blir kreativt inmålad i ett hörn. Regissören vill tilltala publik, fans och studio samtidigt och resultatet blir kompetenta delar som spretar.

Raimi vill ta sig an den tragiska skurken Sandman, symbiotdräkten, det sedvanliga kärleksgnabbet, Harry Osbourns Goblin Jr, Gwen Stacy och till råga på allt fanfavoriten Venom. Det ska dock sägas att jag uppskattar effekterna, den maffiga musiken, actionscenerna samt tematiken om förlåtelse som faktiskt binder ihop samtliga karaktärer. Dessutom älskar jag den flackiga tonen och dansnumret, den sortens larvigheter är, oavsett vad hatarna påstår, helt i linje med Raimis tidigare alster. 

10. Spider-man: Far From Home (2019)

Spideys utlandssemester i "Spider-man: Far From Home" bjuder på en mycket blandad kompott. Jake Gyllenhaals Mysterio är kul och konceptet att lura nätspinnaren med psykadeliska illusioner istället för att puckla på med ren muskelkraft är skoj. Tyvärr landar dock humorn helt snett för mig och drönar-skurkarna är ofattbart tråkiga. 

Tack och lov är Tom Holland fortfarande en gullig Spider-man och det är roligt att se hur han försöker bearbeta Avengers: Endgames kataklysmiska final. Tyvärr dränerar humorn allvaret och till slut orkar jag inte investera mig i fler konflikter som snoppas av av en kitchig one-liner. En kalorifattig måltid som i slutändan inte lyckades hålla det löfte som Homecoming påbörjade.

9. The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Tada! Jag antar att ni läsare hamnar i chocktillstånd av att läsa att franchise-mördaren TASM2 hamnar i mittfåran. "The Amazing Spider-Man 2" lider av ett hopkok av för många komponenter och ett ofokuserat narrativ utan övergripande teman. Med detta sagt borde det vara omöjligt att ranka The Amazing Spider-Man 2 så här högt på listan. Eller?

Jo, för Andrew Garfield är alldeles underbar i huvudrollen, Emma Stone är och förblir ljuvlig, och serieklassikern "The Night Gwen Stacy Died" tolkas är så gott som helt perfekt. Jag vill påstå att bitar av TASM2 tillhör mina favorittolkningar av Spidey någonsin. Dock håller det som bekant inte hela vägen. Det är uppenbart att regissör och studio inte hittar någon gyllene medelväg mellan sina viljor i skapandet av filmen. Webb tappar ibland fotfästet mellan det sprakande rumpsmiskandet och första filmens tonårsupproriska svärta. Resultatet blir ett tonala snedsteg där varje klockren nätsvingarscen undermineras av en urlöjlig Rhino och varenda gullig romans dras ner av plottens fixerings vid Peter föräldrar. Mixed bag, de luxe. 

8. Spider-Man (2002)

Det smärtar mig att placera Sam Raimis första film så här lågt på min lista! 2002-års första sving med Spidey var min absoluta favoritfilm under min finniga pubertet och markerade den första rullen som jag såg fyra gånger på bio. Så, vad har hänt? Har tidens tand varit oschysst mot Tobey Maguires storögda übernörd?

Svaret är ja. Ålderstecknen på första filmen börjar bli osmickrande uppenbara och stundtals når ostighetens obekvämt höga höjder. Willem Dafoe är påtvingad en plastig halloween-maskering som skymmer hans prestation i många scener och datoreffekterna känns idag ordentligt själlösa. Dessutom är romantiken mellan Kirsten Dunst och Tobey Maguire under all kritik. Tack och lov har filmen något som ovanstående saknar: Fokus. Ursprungshistorien är fortfarande klockren och tematiken håller hela vägen. Dessutom retar mordet på farbror Ben fortfarande mina tårkanaler.

7. Spider-Man: Homecoming (2017)

Med "Spider-Man: Homecoming" höjs kvalitén på den här listan med några ordentliga snäpp. Homecoming är trogen sin serieförlaga och lyckas ofta med den snudd på omöjliga balansgången mellan att kännas personlig och samtidigt lättillgänglig.

Regissören Jon Watts inriktning på High School-genren visade sig vara ett snilledrag, och en karaktär som lätt kunde tolkats trist igenkännande känns med Homecoming sprudlande fräsch. Humorn sitter som handen i handsken och Parker är minst lika stora delar nervös tonåring som snabbt svingande superhjälte.  Dock tar komedin överhanden lite för ofta och jag saknar reella konsekvenser och en gnutta svärta. 

6. Spider-man: Brand New Day (2026)

Listans senaste tillskott placerar sig bekvämt i mitten. Brand New Day gör en del saker alldeles fantastiskt bra och en del andra betydligt mindre bra.

Det positiva är att MCU-Peter äntligen mognat. Det söks inte punch-line längre och emotionella ögonblick tillåts dröja sig kvar. Peter är inte beroende av Tony Stark och känns betydligt mer som "sig själv", eller i alla fall den versionen av Spidde som jag läste om i serietidningarna. Skurken är dessutom mycket bra och rent visuellt är detta, utan tvivel, den läckraste Spider-man filmen i MCU. Actionscenerna är dessutom betydligt mer jordnära, med riktig koreografi, och känns inte alls lika beroende av CGI (även om det såklart är mängder).

Det negativa är att Brand New Day spinner på tok för många trådar. Brand New Day försöker bygga broar mellan MCU-filmernas tidigare historier, samtidigt som den försöker skapa nytt. Vi kastas mellan olika MCU-karaktärer som mest känns som applådpauser, samtidigt som vår huvudperson går igenom en sorts spindel-pubertet, en halv armé skurkar ska ha pisk samtidigt och det flyter inte på smärtfritt, helt enkelt.

5. Into the Spider-Verse (2018)

Äntligen fick vi se Miles Morales axla rollen som Spider-man och vilken debut sen. Into the Spider-Verse är en alldeles döläcker, färsprakande och rakt igenom inspirerande färd genom spindelns multi-verse, laddad med hjärta, själ och filmisk expertis. Jag har egentligen ingenting att gnälla på här. Möjligtvis att tredje akten kör fast i en enda lång, kaotisk actionscen, men det är också det enda. Into the Spider-Verse är kreativ superhjälte mys-pys. 

4. Across The Spider-Verse (2023)

Vi inleder med en liten detalj: jag har enbart sett Across the Spider-Verse en gång, så filmen kan klättra eller sjunka någon placering under den närmaste tiden. Med detta sagt blev jag golvad av uppföljaren. Kreativiteten i Across the Spider-Verse är alldeles enastående och filmen injicerar absurda mängder adrenalin i genren. Jag satt hänförd av kaotiska actionscener, hoppande mellan tidslinjer och skrattade gott åt humorn som i stort sett var ofelbar. Filmen slog rekord innan sin release med sin mustiga speltid på 2h och 30 min och slutet är en smula frustrerande. Jag längtar ihjäl mig efter del tre. 

3. Spider-man: No Way Home (2022)

Tom Hollands trilogiavslutare No Way Home är utan tvivel hans bästa. Regissör Watts laddar nu nätskjutarna med multiversums bästa patroner: fan-service som fungerar.

Vi bjuds på hela tre spindel-män, från superhjältens tidigare tolkningar, och en hel drös med skurkar från respektive universum. Tack och lov vävs såväl skurkar som hjältar in i storyn på ett organiskt vis och blir en vital del av Hollands egen Spidey och vips står det klart för mig att hela home-trilogin var en enda lång origin-story. Far From Home är underhållande, emotionell och snygg! Dessutom vågar Watts ta i lite och ge spindeln några reella konsekvenser av sitt handlade. Visst, antalet skurkar hade kunnat halveras och mer praktiska effekter hade varit välkommet men No Way Home är en riktigt, riktigt bra film. 

2. The Amazing Spider-Man (2012)

Det är dags för den stora vattendelaren: Marc Webbs "The Amazing Spider-Man". Rebooten delade upp publiken i två läger: ett som hävdade att filmen var en trött och onödig upprepning och ett annat, där undertecknad satt sin flagga, som suktade efter en modern och mer edgy tappning av nätsvingaren.

Jag kan absolut kapitulera för en del av kritiken som riktats mot Webbs reboot. Amazing hamrar på välbekanta och lite trötta spikar ibland. Ja, vi har redan sett Peter experimentera med sina nyvunna spindel-krafter och vi har redan sett hans farbror Ben hänsynslöst skjutas ner, men The Amazing Spider-man presenterar detta med ett brinnande tonårsuppror som är befriande att skåda. Andrew Garfield är fullständigt älskvärd och Emma Stone magnifik. Jag älskar The Aamzing Spider-man och scenen i den brinnande bilen får mig alltid att lipa.

1. Spider-man 2 (2004)

"Spider-Man 2" är arketypen av en uppföljare som gör allt rätt. Vi får helt makalös action, varvat med mycket starkare karaktärsporträtt. Sam Raimi lyckas här koncentrera och balansera den ljuvligt medvetna serietidningslökigheten med brutala kärleksbrev till sitt Evil Dead-ursprung. 

Äntligen får vi se konsekvenserna av att välja den ansvarsfulla vägen i livet, och framförallt, vad som händer när du tappar tron. Castingen av Alfred Molina som Doc Ock är klockren och Raimis andra äventyr känns som en lustfull serietidning som samtidigt vågar ge sig an en del mogna teman. "Spider-Man 2" är spindelns mest välspunna nät och tillhör det absoluta toppskiktet av superhjältefilmer.