Tretton skäl varför

Tretton skäl varför - säsong 1

Tonåringen Clay får ett gäng kassettband hemskickade till sig från Hannah, sin före detta klasskompis. Banden innehåller inspelningar av Hannah där hon listar anledningarna till varför hon har begått självmord, hon förklarar i detalj vilka hon anser skyldiga och varför. Varje band är tillägnad en person och alla som får banden är med i innehållet.

LÄS OCKSÅ: Skam-ligt

Tretton skäl varför är en medioker high school-serie, som inte har mycket att komma med. Klichéerna är överallt: läraren som ropar elevens namn tre gånger tills han vaknar ur sin dagdröm, de omogna sportnördarna i sina lagjackor och listan fortsätter. Serien tar inte itu med det faktiska mörkret i ett självmord, inte på riktigt i alla fall. Det finns inget deppigt över Hannah, det låter snarare på hennes röst som om det hela är en cool grej, ett experiment som hon är intresserad av. Att hon faktiskt dog verkar vara en sidogrej, det är hennes berättarteknik som står i fokus.

Manuset är orealistiskt och taffligt. Dialogen är ofta – i brist på lämplig översättning – cringeworthy. Scenerna känns forcerade och jag blir hela tiden påmind om att jag tittar på en serie, jag sugs aldrig in i storyn. Tanken är kanske att Hannah ska fungera som någon form av uppdaterad version av Laura Palmer från Twin Peaks, men Tretton skäl varför är alldeles för glad och prydlig i tonen och liknar mer något i stil med Pretty Little Liars.

De som medverkar i serien ser ut att ha kommit direkt från modelljobbet på Abercrombie & Fitch, stiliserade till tusen och med perfekt hy. Något som bara stärker seriens plastighet. De två huvudrollerna spelas av Dylan Minnette och Katherine Langford och de får godkänt (även om Minnette är betydligt bättre i filmen Don't Breathe), men resten av ensemblen är ibland parodiskt dåliga.

Det enda som Tretton skäl varför förmedlar är information och i vår tid är det ibland det enda som krävs för att man ska vilja fortsätta titta. Hur uselt det än framställs, blir jag åndå lite lite nyfiken på att se hur allt egentligen hänger ihop. Skaparna vet vilken information om vilka karaktärer de ska avslöja och när för att en form av hunger på mer ska bildas. Naturligtvis byggs avsnitten upp för att sedan avslutas med en cliffhanger som nästan får mig att fortsätta titta, men bara nästan.

Bäst: Joy Divisions låt Love Will Tear Us Apart spelas i första avsnittet.

Sämst: Jag får singla slant mellan skådespelet och manuset.