Atlanta

Atlanta – säsong 2

Det går bra för Donald Glover nu. Han är aktuell i uppkommande Solo: A Star Wars Story och genom sitt artistnamn Childish Gambino släppte han nyligen låten och framför allt den omtalade videon This Is America. Men frågan är om inte hans största bedrift är Atlanta; den skruvade, roliga, mörka, läskiga och dramatiska serien som inte verkar gå att rama in.

I den andra säsongen återser vi Earn (Donald Glover) som kämpar på som manager till sin rappande kusin Al "Paper Boi" (Brian Tyree Henry) med den dagdrivande Darius (Lakeith Stanfield) i deras följe. Men Glover själv tar mindre plats i den andra säsongen. I de elva väldigt fristående avsnitten är det tydligt att han inte längre har huvudrollen. Bakom kulisserna däremot, har han till synes fått total konstnärlig frihet, vilket är fantastiskt roligt att se.

Det går knappt att beskriva Atlanta i ord. Man vet aldrig vad som ska hända härnäst. Känslan av ett närvarande "writers room" som så ofta uppstår i serier där alla manusregler följs till punkt och pricka kommer aldrig här. Avsnitten kan handla om så skilda upplevelser som att Paper Boi ska klippa sig, till att tjejgänget med Earns ex-flickvän Van (Zazie Beetz) i spetsen ska till en fest som enligt uppgifter ska äga rum i Drakes hus, till ett flashback-avsnitt där något betydelsefullt händer Earn i skolan.

Du har väl inte missat vår lista över de bästa serierna från 2018.

Visuellt är serien otroligt snygg och raffinerad. Mycket beror på att de flesta avsnitt har regisserats av Hiro Murai, vars öga för både komposition och stämning är avancerat och unikt. Man känner sig inte smart för att man "fattar" Atlanta, man känner sig smart för att man inte gör det. Det går att ana djupa tankar och idéer bakom den vackra och tvetydiga ytan.

Det klart mest lysande avsnittet av säsong 2 har titeln Teddy Perkins, en lika hysterisk som genuint skrämmande berättelse som äger rum i ett hemsökt hus. Här får Glover faktiskt skina som skådespelare, men inte som Earn, utan som en åldrande, plastikopererad, vit musiklegendar som skrämmer skiten ur Darius som bara vill köpa ett gammalt piano av honom. Avsnittet borde tysta den hype som Jordan Peeles Get Out fått. Atlanta är något ojämn, den når inte alltid upp till högsta nivån, men trots det lyckas den vara säregen och fascinerande på ett sätt som ingen annan serie just nu.