You Were Never Really Here (2017)

I en scen i You Were Never Really Here tittar karaktärerna på tv i ett hotellrum. Nyckeln till frihet visas, en film som hyllar hoppfullheten hos människan. Det går några sekunder, sedan byter den unga tjejen Nina kanal. Den här korta sekvensen symboliserar den mörka ton som genomsyrar Lynne Ramsays filmatisering av Jonathan Ames bok. Vi kliver in i en mycket dyster värld.

Joe (Joaquin Phoenix) är en alienerad krigsveteran som bor med sin mamma. Han är en form av privatspanare som jobbar med att söka upp försvunna flickor i New York, och han är inte rädd för att bruka våld om det skulle vara nödvändigt. En dag får han i uppdrag att hitta Nina (Ekaterina Samsonov), dottern till en senator, och i jakten på henne får Joe svårare och svårare att handskas med sina inre demoner.

Jag har inte läst förlagan, men filmatiseringen har i alla fall många slående liknelser med Martin Scorseses mästerverk Taxi Driver: den ruttna sidan av New York, som vi ofta ser genom fönsterrutor på bilar, en traumatiserad och socialt inkapabel krigsveteran, en ung tjej som han får ett instinktivt behov av att rädda. Joe påminner alltså en hel del om Travis Bickle, men Lynne Ramsay lyckas inte riktigt göra sin huvudperson lika komplex och intressant.

Få skådespelare imponerar på mig som Joaquin Phoenix gör. Spelar han huvudrollen, då lär jag se filmen. I You Were Never Really Here ser han ut lite som sig själv under perioden då han spelade in mockumentären I'm Still Here där han låtsades att han skulle pensionera sig. Han är skäggig och ovårdad, ofta bortkommen. Phoenix är definitivt en av filmens behållningar, det måste ha varit en svår roll att spela. Min enda (och ständiga) kritik mot honom är att han mumlar; emellanåt är det vansinnigt svårt att urskilja hans ord. Därför är det positivt att mycket av hans skådespel istället är fysiskt och ordlöst.

Vill du ha många bra filmtips, kan du se vår lista över de bästa filmerna.

Joes mörka förflutna sträcker sig längre bak än krigstiden. Med några korta och kusliga tillbakablickar kan vi ana att hans uppväxt inte var någon solskenshistoria heller. Vad exakt som har hänt honom är tvetydigt, men de thrillerliknande scenerna är tillräckligt obehagliga för att vi ska misstänka det värsta. Däremot tycker jag inte att de riktigt vävs ihop med den nutida story som berättas, de verkar mest vara där för atmosfärens skull.

Jonny Greenwood, gitarrist i Radiohead och formidabel kompositör av filmmusik, har arbetat flitigt på sistone, och med spännande projekt dessutom. Hans harmoniska musik till Phantom Thread utgör en stor del av den filmen, och i You Were Never Really Here har han skapat ett mer tempofyllt soundtrack, som gynnar den hektiska stämningen i filmen. Ett plus i kanten alltså.

Däremot kan jag inte komma ifrån att filmen lämnade mig underväldigad. Den är bra, men den borde varit ännu bättre. Den kunde ha satsat mer, varit grandiosare i sin omfattning, haft en större ram. Samtidigt tror jag att You Were Never Really Here är en film som gynnas av att ses om. Vid en andra visning kanske en del frågor och funderingar som uppstod blir besvarade. Det här är den typen av film jag "hejar på", och därför gör det extra ont när den inte lyckas leverera fullt ut.