You Should Have Left (2020)

Enstaka mardrömmar behöver inte vara något oroväckande, utan kan troligen ses som hjärnans sätt att ventilera och processa tankegångar vi tampas med under vår vakna tid. Är de däremot återkommande och handlar om liknande saker, bör de nog tas på större allvar.

Detta gör huvudkaraktären Theo (Kevin Bacon) i skräckdramat You Should Have Left. Han skriver dagbok och gör sitt bästa för att meditera. Det går inget vidare. Misstankarna om att flickvännen Susanna (Amanda Seyfried) eventuellt kan ha haft ihop det med någon av sina skådespelarkollegor upptar alltför mycket av hans tankekraft, liksom minnena av exfrun, som var med om något tragiskt. 

Theos lösning blir att ta med Susanna och dottern Ella (Avery Tiiu Essex) till ett avsides beläget hus på den vackra landsbygden i Wales. Man kan ana oråd redan när de kör in genom grinden - kameran fokuseras på huset och tonerna av den ackompanjerande, gladlynta musiken tonas ner. Snabbt kan man konstatera följande: Detta kommer inte bli den mysiga get-away familjen hoppas på.

Det är till min och många andras stora glädje skulle jag tro, som karaktärsskådisen Kevin Bacon och begåvade regissören David Koepp återförenas. Deras första samarbete resulterade i den välgjorda skräckthrillern The Secret Sense (1999), i vilken Bacons karaktär dras in i ett hallucinatoriskt mysterium där en ung kvinnas försvinnande står i centrum. Jag upplevde att den filmen hade en inre logik av sällan skådat slag, där de övernaturliga inslagen hanterades på ett sätt som ändå gick att köpa. 

Även om nya You Should Have Left har vissa kvaliteter, är den inte alls lika bra som The Secret Sense.

Lyckas inte hävda sig bland andra ''hemsökta hus''-filmer.

I grund och botten är detta ett relationsdrama med skräckinslag. En historia om ett par där båda parter bär på hemligheter. Ändå bränner det aldrig till i replikskiftena mellan Kevin Bacon och Amanda Seyfried. Deras karaktärer lever i ett skadligt förhållande - fyllt av misstro, ilska och emotionell frånvaro. Men det är inget som skådespelarduon och David Koepp lyckas skildra på ett gripande sätt. I och med att filmen bygger på en bok, vet jag såklart inte vilka friheter Koepp haft i sin regiroll. Men det känns verkligen som han kunde ha gjort ett bättre jobb på denna front. 

På så vis lyckas filmen inte hävda sig bland andra, mer fängslande ''hemsökta hus''-filmer som The Shining (1980), The Others (2001) och Paranormal Activity (2007). 

Men! För att vara så pass ung, övertygar dock Avery Tiiu Essex i en svår roll som parets dotter. Därtill finns det visuella aspekter med filmen som imponerar. David Koepp och kompni har lyckats ge liv åt huset familjen vistas i. Med suggestiva bilder får vi ta del av hur det ändrar form - hur en dörr uppenbarar sig i den ena stunden och försvinner i den andra. I denna labyrintiska interiör vandrar Theo omkring, tvingad att en gång för alla göra upp med sitt förflutna. 

För fler recensioner --> Scrolla vidare! Spana också ni vår lista med historiens bästa skräckfilmer!