Lista: X-Men filmerna rankade från sämst till bäst!

Innan MCU dominerade superhjältefabriken och en bra bit efter Stålmannen och läderlappens glansdagar föddes X-men under 20th Century Fox mäktiga paraply. En filmserie jag älskat djupt och frustrerat mig nästan lika mycket. Idag vet vi att Deadpool 3 mördat mutanternas ursprungliga universum (med vissa undantag) så jag vill passa på att ranka hela balunsen. Sanningen är att undertecknad alltid föredragit X-men framför MCU, främst för att man vågar ställa frågor till sin publik. När X-men är som bäst så står ideologier emot varandra, inte den som nödvändigtvis slår hårdast. N¨ja, nog ordbajseri från mig. Nu ska samtliga rullar ur X-mens extremt grumliga universum få sin slutdom! Må bästa mutant vinna!

14. X-men Origins: Wolverine (2009)

Jag vet inte vad som är värst med Wolverines första solorulle, Är det Playstation 2-kvalitén på datoreffekterna? Är det det faktum att man hellre berättar om hur Wolverine fick sin jacka än att undersöka något psykologiskt hos vår gediget skadade huvudperson? Eller är det det faktum att jag älskade skiten när jag så den? Samtliga är i alla fall riktigt illa.

Det märkligaste med Origins är hur snabbt den spolar förbi riktigt intressanta segment som hade kunnat bli en originell, svincool superhjältefilm. Varför spola förbi Wolvie och Sabretooths deltagande i så gott som varenda krig? Varför låta Logan mörda sin far i förbifarten för att aldrig nämnas igen och varför, varför, varför sker experimentet av Logan i ett kliniskt rent labb när originalfilmerna visade rena rama Tjernobyl i flashbacksen? Nåja, några positiva saker finns faktiskt här: Wolverines relation till Sabretooth som spelas riktigt kul av Liev Schreiber. I övrigt är Origins ett klavertramp av guds nåde.

13. X-men: Dark Phoenix (2019)

Det är få filmer som gör mig genuint ledsen, men Dark Phoenix är ett undantag. Inte för att den rent tekniskt är genomusel, den är bara identitetslös och intetsägande. Vad som borde vara ett klimax, fox andra (!) försök på den kataklysmiska Dark Phoenix-sagan blir en axelryckning. Det borde inte vara möjligt, men det var det. En av filmvärldens stora paradoxer. 

Sophie Turner ser genuint trött ut och t.o.m giganter som Jennifer Lawrence, Fassbender och McAvoy går på sparlåga. Nytillskottet Jessica Chastain ges ingenting att arbeta med och här kändes det som att all tidigare drivkraft bakom X-men gått och lagt sig. Mycket kan säkert förklarar sig kring det dramatiska regissörsbytet, när Bryan Singer plockades bort och ersattes av Simon Kinberg, som tidigare agerat producent åt filmserien. Nä, nu orkar jag inte ge Dark Phoenix mer tid av mitt liv, nu drar vi raskt vidare!

12. X-men: Apocalypse (2016)

Spänningen var olidlig. Hur skulle Fox följa upp den fullständigt ljuvliga överraskningen Days of Future Past som till synes lyckades korrigera tidslinjen och återställa mutanternas arena till sin forna prakt? Jo, med supertrötta X-men: Apocalypse förstås. 

Ännu en gång fumlar man med bollen och förvandlar en av de mest dramatiska och läbbigaste seriehistorierna, Age of Apocalypse till lajvande A-skådisar som mest utstrålar hemlängtan. Oscar Isaac försöker agera genom sitt blåa teatersmink, men förgäves. Manus hamrar på trötta gamla spikar (åh, nej, ska Magneto bli ond igen) och datoreffekterna mjölkas till tusen. Tack och lov finns här några tuffa sekvenser som Xaviers och Apocalyse mind-battle och scenen där Magnetos familj går sitt öde till mötes. I övrigt, nej tack. 

11. The New Mutants (2020)

Vad får du om du blandar The Breakfast Club med en gnutta YA-skräck? Tyvärr inte en lika bra film som idé, men potentialen finns utan tvivel där.

Men, jag ska inte ljuga för dig kära läsare. Både sajten och min egen integritet förbjuder detta. Tror ni jag minns någonting av den evigt försenade New Mutants? Det kan isåfall skrivas på en ett utrymme lika stort som en post-it lapp. Jag minns att jag älskade premissen, fast studion fegade ur och ville mata för många målgrupper samtidigt. Det finns stunder av briljans, när regissör Josh Boone tillåts sätta sin egen prägel på en trött genre och då är New Mutants riktigt skoj. Tyvärr sker det inte ofta nog, så som jag minns det.

10. X-men 3: The Last Stand (2006)

En ny konflikt blommar upp mellan mutanterna. Ett botemedel uppfinns som lyckas hämma mutantgenen hos människor. För första gången ges mutanter ett val att leva som "vanliga" människor. Botemedlet blir gnistan som tänder en eld mellan X-men och Magnetos "Brotherhood of mutants."

Först och främst måste jag få en sak ur världen: X3 har absolut sina poänger. Trilogi-avslutaren får agera måltavla för orättvis kritik av ursinniga fans efter att Bryan Singer hoppat av produktionen till förmån för Superman Returns. En blockbuster-oerfaren Brett Ratner fick istället axla regi-ansvaret. Resultatet blev knappt godkänt men det är inte på långa vägar det brott mot mänskligheten som ryktet gör gällande.

Idén med ett botemedel är smått genialiskt. Botemedlet introducerar frågor som bygger vidare på de moraliskt komplexa och politiska dilemman som Singers föregångare etablerade och sätter mig som åskådare i en position att ständigt begrunda mina egna ståndpunkter. Snyggt! Tyvärr kliar det i Ratners fingrar lite för ofta och han kan inte motstå en ordentlig action set-piece indränkt i green screen. Actionscenerna är för många och för oinspirerande. Samma kliande fingrar saknar dessutom samma finess för karaktärsporträtten som Singer, och våra favoritmutanter känns som tunnare och fördummade dubbelgångare av sina forna jag.

9. The Wolverine (2013)

James Mangolds entré i superhjältegenren är en hyfsat lyckad sådan. Regissören har studerat misstagen från föregångaren och begår istället helt nya, men inte på något vis lika klandervärda. Här finns en hel del bra grejer också.

Inledningsscenen, när bomberna viner över Nagasaki, är kungligt cool och storyn är relativt jordnära. Logan är sedvanligt tjurig och skäggig och det blir inte bättre av att han lider av kraftig PTSD efter att ha tagit livet av sin stora kärlek, Jean Grey. Storyn för honom till Japan där en uråldrig vän ger honom en sista chans att bli dödlig. Problemet är att ett hetsigt familjekrig pågår och Logan hamnar som vanligt mitt i smeten. The Wolverine är ett steg i rätt riktning, men tyvärr är tredje akten en fullständig katastrof samt att den barntillåtna åldersgränsen varken tillåter storyn eller action att nå sin fulla potential.

8. Deadpool 2 (2018)

Ryan Reynolds andra dopp i dödspoolen är extremt kul. Fullständigt bananas. Övervåld, trams och mer kiss och bajsskämt än en Jackass-rulle. Det finns scener i Deadpool 2 jag knappat klarar av att se för att mina lungor helt enkelt sviker mig. Det är inget dåligt betyg för en film som främst siktar på att underhålla. 

Dock klarar storyn inte lasset. Skurken Cable (Josh Brolin) reser i tiden i sann Terminator-anda och Deadpool försöker komma över att hans leverne resulterat i att Vanessa (Morena Boccarin) skjutit till döds. Historien jonglerar på tok för många komponenter och dessutom är har tillskottet i budgeten resulterat i mer CGI som verkligen inte arbetar till filmens fördel. Men förjävla rolig, det är den.

7. X-men: First Class (2011)

Detta är måhända en provocerande låg placering för den genomsnittliga X-men-puritanen. Jag är nämligen en av de få som upplever Matthew Vaughns prequel som en frustrerande ojämn filmupplevelse.

Vaughn backar tillbaka bandet till 1960-talet. Historien tar sitt fäste vid två unga män, Charles Xavier (James McAvoy) och Erik Lehnsherr (Michael Fassbender) som vid en tidig ålder upptäcker att de besitter speciella förmågor. Charles och Erik skapar en djup vänskap trots att deras förflutna inte kunde vara mer frånskilda. Tillsammans bildar dom X-men, ett särskilt team vars syfte är att förena och erbjuda en fristad för samhällets mutanter från omvärldens förtryck och fördomar.

När Vaughn fokuserar på karaktärsporträtten av Charles och Eric tuffar First Class-tåget på ordentligt. I synnerhet Fassbenders prestation och blodtörstiga jakt på hämnd i filmens första akt är klockren och jag rycks med ordentligt. Att dessutom låta historien äga rum med Kuba-krisen i förgrunden skänker mutanternas kamp en politisk autenticitet. Patrull uppstår i tonen där det skiftar och spretar.Vaughn står med en fot i mysig underhållning och med andra i ganska brutal "mynt genom hjärnan"-vedergällning. I slutändan känns det trubbigt och spretigt, men också riktigt bra.

6. X-men (2000)

X-men markerar Bryan Singers debut i superhjältegenren och tillskrivs ofta äran att ha startat Marvels framgångståg i ett Hollywood som numera är överbefolkat av spandexbeklädda skrev och mantlar. Att Singer bemästrar konsten att jonglera flera karaktärer visade han i The Usual Suspects (1995) och han befäster den talangen även i superhjältarnas förhöjda verklighet. Filmens inledande minuter placerar mig i Auschwitch, och genast inser jag att Singer vill berätta en superhjältehistoria med politisk sting och relevans.

Mina enda invändningar är att X-men dras med samma problematik som "första kapiteln" ofta dras med. Singer har många karaktärer att introducera för en ovetande publik och många trådar att spinna, men han navigerar det graciöst. Karaktärsporträtten är dynamiska och varje mutants kämpiga vardag, från det spektakulära superhjältelivet till det vardagliga skollivet fångas klanderfritt. Tyvärr blir den övergripande historien lidande och känns därför som ett ganska dåligt lim som försöker hålla ihop karaktärerna. Dessutom är actionscenerna rätt risiga och stela. Men överlag är introduktionen till mutanternas universum en mogen upplevelse som rymmer fler komplexa lager än sina spandex-konkurrenter.

5. Deadpool & Wolverine (2024)

Den avslutande delen för Fox filmuniversum stavas Deadpool & Wolverine. Efter mycket politiskt spel bakom kulisserna nådde Deadpool äntligen biopubliken under Disneys styre och oron att han på något vis skulle bli en barnvänligare version av sig själv visade sig vara helt obefogad. Deadpool & Wolverine är en helskoj våldsfest konstruerad från topp till tå av fans, för fans.

Bäst är filmen när den fokuserar på våra huvudkaraktärers relation, som en sorts perverterad buddy-cop film där duon med jämna mellanrum pålspetsar varandra. Den övergripande historian med multiversum och "the void" fungerar hyfsat som en sorts dramaturgisk ursäkt för att göra premissen möjlig, men det är våra huvudpersoner som gör resan värd. Humorn är som vanligt dräpande med några saftiga kängor mot både Disney och Fox styre och våldet är härligt groteskt.

4. Deadpool (2016)

Nu kan vi snacka frisk fläkt! Efter en enorm gräsrotsrörelse där en läcka fick fansens begär att bli fullständigt obönhörligt så kom den äntligen. En ruskigt barnförbjuden Deadpool med Ryan Reynolds i huvudrollen. Jag blev inte besviken.

Humorn kändes frisk, likt en kraftig meta-vind som blåste omkull en genre som stått ganska still. Storyn var simpel och budgeten låg, ett vinstrecept för ett kreativt team lett av regissören Tim Miller och Reynolds som vapendragare. Deadpool lyckas bäst med balansgången mellan hjärta och trams av filmerna i sin trilogi och är en otroligt rolig, hjärtlig och töntig (på helt rätt sätt) superhjältedänga som slog upp kreativa dörrar.

3. X-men 2 (2003)

Presidenten blir föremål för ett terrorattentat av en mutant och mister nästan sitt liv. Alla mutanters rättigheter står nu på spel och det är upp till X-men att alliera sig med sin forna fiende Magneto om de ska kunna besegra sin gemensamma fiende.

Det ovan nämnda mordförsöket på presidenten kan vara en av de scener jag spolat fram och tillbaka mest genom min finniga pubertet. Det är en ypperligt läcker actionscen som verkligen tar vara på modern teknik och inte använder den som en krycka, utan som ett verktyg. Actionscenerna är genomgående kreativa och tar vara på varje mutants kraft och Singer har lärt sig många nya trick sedan föregångaren. Skillnaden är som natt och dag.

Trots att actionscenerna fått sig ett ordentligt lyft så har regissören inte tappat sitt handlag för den mänskliga ådran som rinner genom X-mens tematik. Det är fortfarande en politiskt relevant film som rör vid medmänskliga teman men i en superhjältefilms tajta kostym. X-men 2 är en otrolig uppföljare och ett biobesök som jag aldrig glömmer.

2. X-men: Days of Future Past (2014)

I en inte allt för avlägsen framtid kämpar mutanterna mot fullständig utrotning mot tillsynes oövervinnerliga motståndare: sentinels. I ett sista desperat försök att rädda alla de som bär på X-genen skickas Wolverine tillbaka i tiden till 70-talet av de forna rivalerna Professor Xavier och Magneto, för att ändra historiens gång och de fruktansvärda konsekvenser som skedde som följd.

Days of Future Past (DOFP) markerar Bryan Singers storartade comeback till filmserien. Matthew Vaughn lyckades blåsa nytt liv i mutant-ballongen med First Class men det är i DOFP som samma ballong återigen svävar och visar på ny, frisk energi. Singer kombinerar prequel-ensemblen från First Class och det rutinerade gänget från originaltrilogin med Hugh Jackmans Wolverine som ledsagare mellan bägge, utan att det känns rörigt eller ologiskt. Vi bjuds även på välkomna nytillskott till mutant-följet som injicerar en ordentlig dos humor och ungdomlig vitalitet. Singer svetsar läckert ihop de broar som kopplar ihop mutanternas prequels, trilogier och fristående filmer med denna kalas-comeback! Mängden hjärta som ryms i Days of Future Past är enormt och jag fullständigt älskar den här filmen.

1. Logan (2017)

Wolverines tredje film kniper förstaplatsen. Det var ingen lätt kamp mellan DOFP och Logan, men denna moderna western vinner tack vare sitt mod, enkla premiss och mogna genomförande.

Logan är verkligen ingen typisk superhjältefilm utan har snarare mer gemensamt mer Unforgiven och The Last of us än Avengers. I centrum står relationerna mellan tre personer: en gravt dement Xavier, X-23 och Logan som tillsammans bildar en ytterst dysfunktionell familj. Äntligen tillåts regissör Mangold löpa linan ut med mängden våld och mogna teman och därför känns Logan som den mest fullfjädrade av alla X-men rullar. Dock kan min åsikt skifta till DOFP inom nästa timme, men så här känner jag just i denna stund.