Recension: Wonder Woman (2017) – Bästa filmhjälten på länge
Med Wonder Woman spänner DC:s filmuniversum musklerna på allvar. Efter förra årets hjärndöda Batman vs Superman och ännu mer tröttkörda Suicide Squad är det oerhört befriande att se en superhjältefilm med både hjärtat och hjärnan på rätt ställe. Wonder Women är en av de bästa filmerna i år från DC
Innan Wonder Woman (Gal Galdot) flög omkring bland molnen var hon Diana, prinsessa över de kvinnliga amasonkrigarna på ön Themyscira. Som liten kan hon inte vänta med att lära sig sin världs mytomspunna hemligheter. Dianas moster (Robin Wright) lär henne stridskonst och hennes mor, drottningen Hippolyta (Connie Nielsen) berättar om de grekiska gudarna, om den onda krigsguden Aries, om hur Amasonerna tillsammans med Zeus lyckades besegra Aries och om dennes profetia: han ska en gång komma tillbaka och återigen sätta världen i brand.
En dag kraschar ett flygplan ner i havet utanför ön. Piloten, tillika amerikanske spionen, Steve Trevor (Chris Pine) ser ut att gå mot en säker död. Den nu vuxna Diana räddar honom och för honom i land på ön. Efter sig har Steve faror i form av tyska soldater, som amasonerna möter i en gastkramande actionsekvens. Efter slaget berättar Steve att det pågår ett stort krig i världen utanför, det första världskriget ska det senare visa sig. Diana tänker direkt på Aries profetia och bestämmer sig för att lämna den magiska ön bakom sig. Hon följer med Steve och ber honom ta henne till fronten, där hon hoppas kunna finna Aries och sätta stopp för honom en gång för alla.
Redan tidigt står det klart att detta är en trikå-bagatell, men en som skiljer sig från mängden. Scenerna på Themyscira är bedårande vackra, produktionsdesignen och specialeffekterna går i symbios på ett fantastiskt vis. Tillsammans med ett tungt soundtrack, komponerat av mästaren Hans Zimmer (The Dark Knight, Inception), uppstår en episk känsla i biostolen. En känsla som följer med filmen igenom. Fick du gåshud när du såg Gladiator (2000) första gången? Jag fick samma känsla här!
Det bästa med Wonder Woman är hanteringen av den ganska enkla och raka handlingen. Trots att filmens grundkoncept är bekant ligger fokus inte bara på ett påkostat klimax i slutet, utan mer på resan dit. Wonder Woman, Steve och samtliga bikaraktärer ges ordentlig med tid att utvecklas och man blir successivt mer involverad och berörd av deras resa. Det finns stunder av allvar men också stunder av humor, som till skillnad från många filmer i samma genre inte består av framtvingade one-liners eller blek slapstick. Speciellt under en scen i ett shoppingcenter är det svårt att inte dra på smilbanden.
Tonen sitter alltså som handen i handsken. Men svärdet i handen har Wonder Woman! I de många actionsekvenserna, vilka är kreativt konstruerade och mycket effektiva, sänker hon tillräckligt med folk för att täcka en hel nation. Gal Gadot spelar hjältinnan med en obestridd självklarhet och med en för genren välbehövlig feministisk touch. Hennes karaktär blir aldrig ett offer utan det är hon som ställs inför svåra moraliska dilemman. En prestation och ett manus som får båda tummarna upp. Hur som helst står filmens skurkar för mindre slående prestationer. Dessa tyska nazi-doktorer som envisas med att vara med i alla filmer... De borde nästan få en egen genre att hålla till i.
Trots tråkiga skurkar och en något för lång speltid är Wonder Woman en storslagen resa, som jag kommer att minnas med glädje. Vad som kunde blivit ännu en exploationsfilm i trikå-genren blev istället den härligaste biostunden jag har haft i år. Filmen är urläcker att titta på, har en hjältinna som både är stentuff och nyanserad och regissören Patty Jenkins blandar till en genre-cocktail som berör, sparkar röv och är rolig. Wonder Woman är inte bara DC:s bästa och mest underhållande film, den knäpper också samtliga av Marvels filmer på fingrarna.