Wonder Woman 1984 (2020)
''Wonder Woman 1984'' är inte filmen DC Extended Universe behöver.
Uppföljaren till både kritiker- och publiksuccén från 2017 är här. Dessvärre är ''Wonder Woman 1984'' ett rejält magplask - en film som inte är något annat än en blek kopia av sin mycket bättre föregångare.
I den första Wonder Woman-filmen från 2017 äntrade amasonkrigaren Diana (Gal Gadot) första världskrigets stridsfält, efter att ha levt i isolation från omvärlden på ön Themyscira. Hon fick då hjälp att navigera sig i vår värld av piloten Steve (Chris Pine), vilket gav upphov till en hel del humoristiska inslag och varm kemi mellan Gadot och Pine.
I uppföljaren använder återkommande regissören Patty Jenkins samma koncept, fast nu är det Diana som måste visa Steve vad som gäller år 1984, då han återvänder i en annorlunda skepnad efter att ha dött i första filmen. Det blir inte alls lika roligt och hjärtevärmande.
Faktum är att som uppföljare fungerar Wonder Woman 1984 inte alls. Den är lat och en blek kopia av det som gjorde föregångaren så framgångsrik och omtyckt. Därtill har den likartade problem som första filmen, nämligen urtrista skurkar med onda planer.
Filmen är den senaste i DC Extended Universe, Warner Bros. Pictures försök att bygga ett universum av fristående superhjältefilmer, som alla ändå löst hänger ihop. Precis som Disneys Marvel Cinematic Universe, fast mindre lyckat.
Warner Bros. har haft en minst sagt knackig start, där den övergripande visionen med universumbyggandet inte varit tydlig. Vissa av installationerna, såsom Man of Steel (2013) och Batman v Superman: Dawn of Justice (2016), har varit genomdystra. Andra, typ Aquaman (2018) och Shazam! (2019), avsevärt mer glädjefyllda. Intrycket man får är att de som håller i spakarna inte vet vad de vill med sin filmserie.
Definitionen av mellanmjölk.
Wonder Woman 1984 får sägas hamna någonstans mittemellan. Den är definitionen av mellanmjölk - inte för allvarlig, men inte heller särskilt rolig. Huvudkaraktären Diana är helylle och därmed ganska trist. Hon har få, om ens några brister - likt Rey i den senaste Star Wars-trilogin. Det gör att hennes karaktär inte engagerar.
Som när Diana, med vad som ska vara en svårkontrollerad metod, blixtsnabbt lyckas osynliggöra flygplanet hon och Steve flyr i. Hon har bara lyckats en gång tidigare – då med en kaffekopp.
Vad är en slö lösning i en manusknipa om inte detta?
När vår hjälte ställs mot två nya hot - oljeentreprenören Maxwell Lord (Pedro Pascal) och osäkra gemmologiexperten Barbara Minerva (Kristen Wiig) - är det upp till henne och Steve att sätta stopp för deras galenskaper. Maxwell har nämligen sammanfogat sig själv med en antik och magisk sten, som gör att han i princip har samma förmåga som anden i Aladdin (1992). Han kan uppfylla allas önskningar, och därigenom sina egna, vilket om man är lite manipulativ kan vara ett händigt verktyg i ens jakt på världsherravälde.
Speltiden klockar in på nästan exakt två och en halv timme. Halvdana actionsekvenser avlöser varandra till Hans Zimmers bombastiska musik. Han är en fantastisk kompositör, men låt mig säga såhär: Det är inte soundtracket till Wonder Woman 1984 jag skulle spela upp för att engagera någon som aldrig hört hans musik.
Nej, detta är inte filmen DC Extended Universe behöver. Och troligen ingen annan heller.
MER LÄSNING: Roliga fakta om Wonder Woman!