Wonder (2017)
"Wonder" är en fin familjefilm om behovet att vara snäll.
I Wonder visar Stephen Chbosky återigen prov på sin goda förmåga att skildra uppväxt. I hans förra film The Perks of Being a Wallflower låg fokus på den psykiskt splittrade collegestudenten Charlie, i Wonder är det den fysiskt deformerade pojken Auggie. Jacob Tremblay är utmärkt i huvudrollen i denna simpla men hjärtevärmande film.
Filmen berättar den inspirerande historian om August Pullman (Jacob Tremblay). Han föddes med ett extremt deformerat ansikte vilket krävt många operationer och tid på olika sjukhus. Hans mamma Isabel (Julia Roberts) har under alla svåra år undervisat honom hemifrån men efter en lyckad operation blir det tillslut dags för Auggie att börja i femte klass. Detta får konsekvenser för fler individer än bara Auggie, men hans otroliga resa enar dem alla och påvisar att du inte behöver smälta in när du är född att sticka ut.
Det ska sägas att Wonder inte är en speciellt originell historia. Trots att det flera gånger trycks på hur "unik och extraordinär" Auggies resa är har andra varianter av samma grundstoff porträtterats många gånger tidigare. Filmen är en ganska klassisk coming-of-age berättelse med feelgood-inslag. Det finns en klar känslomässig utvecklingskurva, både hos karaktärerna och för mig som ser filmen. Berättandet är väl tydligt, Chbosky försöker hela tiden tala om för mig vad jag ska känna, vilket oftast inte är ett bra tecken.
Hur som helst tycker jag att det fungerar i just Wonder. Flera scener är ordentligt starka, trots att jag vet att jag blir manipulerad. Manuset är uppbyggt på ett smart vis. Genom olika perspektivskiften, som tydligt markeras i filmen, mellan karaktärerna ger tillträde till deras inre världar. Således framstår de flesta karaktärerna som mångfacetterade, möjligen förutom Auggies föräldrar. Både Roberts och Owen Wilson, som spelar pappan, levererar stabila insatser men deras föräldraroller är ganska stereotypiska.
Dock är detta främst en film med barnen i fokus. Samtliga barnskådespelare fungerar klockrent, speciellt då Jacob Tremblay i huvudrollen. Det är inte lätt att spela bakom en på sminkad mask, en stor eloge till filmens Oscarsnominerade sminkteam, men han känns helat tiden trovärdig. Även Mandy Patinkin (Homeland) har några fina scener som skolans rektor.
En berättarröst i slutet av filmen ringar in temat på ett bra sätt. Här är det Auggie som talar direkt till tittaren:
"Be kind, for everyone is fighting a hard battle. And if you really wanna see what people really are, all you have to do, is look."
Ett något sötsliskigt men likväl effektivt och tänkvärt budskap. Wonder är i sin helhet sann lika övertydlig som valfri Nancy Myers-film men lyckas ändå beröra och säga ett eller annat vettigt. Det verkar också biopubliken tycka. Filmen hade premiär i USA under fjolåret och spelade där in imponerande 130 miljoner dollar med en budget på ynka 20 miljoner. Jag tror filmen kommer att nå framgång också i Sverige.