Wild Rose (2019)
Jessie Buckley briljerar i musikaliskt och socialrealistiskt drama.
Jessie Buckley övertygar fullt ut i rollen som aspirerande countrysångare och ger ett ömsom vemodigt, ömsom upplyftande porträtt av en kvinna, som försöker balansera sina karriärdrömmar med en ansträngd familjerelation.
När vi först träffar Rose-Lynn (Jessie Buckley) har hon precis blivit frisläppt efter att ha spenderat tolv månader i fängelse. Med sprudlande energi packar hon ner sina tillhörigheter och beger sig åter ut i livets karusell.
Men energin och lyckan hon nyss känts svalnar snabbt när hon inser att hennes frånvaro påverkat relationen med hennes barn, som går i lågstadiet. Rose-Lynns mamma (fint spelad av Julie Walters), tyngd av sin dotters långa frånvaro från barnen, är tveksam till att hon kommer att inta föräldrarollen fullt ut.
Rose-Lynns inre konflikt är glasklar. Å ena sidan vill hon jaga sina drömmar om att bli en erkänd countrysångare, å andra sidan känner hon ett ansvar att återupprätta relationen till sina två barn. För att lyckas i musikbranschen behöver hon komma bort från sin sömniga hemstad Glasgow i Skottland. Kanske måste hon ta sig till countrymusikens mecka i Nashville, USA. Det ser smått omöjligt ut för henne att både hinna med barnen samtidigt som hon ska jaga skivkontrakt.
Jessie Buckley gör en fantastisk insats.
Jessie Buckley är ruskigt bra när hon gestaltar sin karaktär. Detta är helt klart ett berörande porträtt av en kvinna som försöker få ett trassligt liv i balans. Hennes förflutna gör sig ständigt påmint och hon inser att det inte är så lätt att satsa stenhårt på en musikkarriär när hon är ensamstående med två barn på halsen. Att hon har ett kriminellt förflutet innebär också att somliga hyser misstro mot henne. Men filmen handlar om att våga följa sina drömmar oavsett priset. Därför kämpar hon på, tar ett jobb som städare för att spara pengar till en flygbiljett så att hon kan ta sig ut i världen.
Dessutom har Jessie Buckley en helt makalös sångröst som gör sig väl i filmen. Flera av filmens musikaliska nummer är rakt igenom sylvassa och är man det minsta countryintresserad finns det mycket att hämta i Wild Rose.
Filmen är i mångt och mycket ett gripande, socialrealistiskt drama. Rose-Lynns kamp skildras starkt när hon försöker lappa ihop det liv hon kommer tillbaka till. Därför är det synd att filmens slut är så sentimentalt. Det går inte hand i hand med filmens övriga ton. Jag avslöjar inget, utan konstaterar att slutscenen är framkrystad enbart för att man velat avsluta med ett starkt patos. Budskapet är det inget fel på, men i här fall känns det rätt malplacerat.