Whiplash (2014)

Musikkonservatoriets nye student Andrew (Miles Teller) drömmer om att göra ett inlägg i jazzhistorien som en av de främsta trummisarna genom tiderna. När skolans notoriskt stränga lärare Fletcher (J.K. Simmons) får vittring om hans talang slungas Andrew in i en värld av psykiskt och fysiskt lidande. Fletcher skyr inga som helst medel för att pressa ur varenda droppe talang ur Andrews kropp. Inga.

Fletchers och Andrews relation utvecklas till en stark och komplicerad maktkamp. Å ena sidan har vi Fletcher som är övertygad om att hans extrema metoder är berättigade och att det engelska språkets två farligaste ord är ”good work”. Å andra sidan har vi Andrew som hatar Fletcher samtidigt som han beundrar honom. Hatet och rädslan blir på sätt och vis den drivkraft han saknat.

Som musikälskare är jag mäkta imponerad av skådespelarnas musikalitet. Det är tydligen Teller själv som satt alla trummor som spelas i filmen och J.K. Simmons som spelar piano. Som filmälskare är jag inte lika nöjd.

Whiplash är tekniskt sett riktigt snyggt berättad. Varje scen sprudlar av energi och ibland med så mycket att du nästan kan ta på den. Dessutom är J.K. Simmons helt fantastisk och minst lika obehaglig som i ”Oz”. Tyvärr räcker inte teknik och skådespel när manuset brister.

Att handlingen är förutsägbar och linjär är kanske svårt att komma ifrån med tanke på filmens ämne, det har jag full förståelse för. Mitt problem ligger snarast i den hafsigt berättade kärlekshistorien mellan Andrew och Nicole (Melissa Benoist) vars enda funktion är att visa hur långt han är villig att gå för sitt trumspel. Nicole får vi knappt se och definitivt inte lära känna. Det hade kunnat vara intressant, det hade kunnat vara en stark tillgång, men det är så vansinnigt slappt berättat att jag sitter nollställd istället för att känna ilska och medlidande.

Vad tyckte du om "Whiplash"?