Where to Invade Next (2015)

Vad är hemligheten bakom Finlands världsledande skolgång? Hur fick den isländska regeringen landet på fötter igen bara några år efter att landet hamnade i konkurs? Hur kan Italien vara ett av världens femton mest produktiva länder när italienarna har så mycket ledighet? Dessa är bara några av de frågor dokumentärskaparen ställer under sin invasion.

Frukta inte, trots det nya upplägget får vi gott om tid att vältra oss i stereotypa amerikanares enfald. Precis som vanligt är Moores dokumentär lika delar humor som allvar, något som både är till filmens styrka och svaghet. Kontrasterna mellan de urtypiska amerikanarna, som slår sig på bröstet över de kapitalistiska idealet, och de parodiskt harmoniska italienarna, som alltid ser ut som de precis har haft sex, är givetvis underhållande men överdrivet monokroma.

Vidare ställer Moore många ledande frågor, visar flera bildgrafer utan varken siffror eller källor och redogör sällan över sitt deltagarurval. Ur ett kritiskt perspektiv är detta undermåligt på många sätt, men är det en exakt verklighet regissören vill skildra? Givetvis inte. Det Moore vill göra är att resa frågor. Vad har gått fel i USA och hur kan vi förbättra vår situation? Hans viktigaste poäng är att även om en välfärdsstat med fri sjukvård, gratis skolgång, hälsosam skolmat och lagstadgad semesterlön skulle innebära högre skatter, så skulle det ändå bli billigare än vad det är idag eftersom amerikanarna betalar dyra avgifter för exakt samma saker.

En av filmens mer intressanta diskussioner uppstår när Moore jämför Portugals liberala drogsyn mot den amerikanska och han delar med sig av teorin om kriget mot knark som en förlängning av slavhandeln. Hur en skarp drogregleringen tog fart efter under 1960-talet i samband med erkännandet av afroamerikaners lika rättigheter och hur straffen för olika narkotikatyper justerades efter de områden olika droger främst distribuerades i. Droger som i störst utsträckning förekommer i förorter, där de också finns flest afroamerikaner, ger hårdare straff än droger som är vanligare i områden med fler vita invånare. Väl i fängelse förlorar amerikanska medborgare sin rösträtt och i flera delstater återkommer den inte efter avtjänat straff. Detta har lett till att en stor del av den afroamerikanska befolkningen inte får göra sin röst hörd i presidentvalen. Att han väljer att kalla dem för slavar beror dels på detta, dels på att daglönen de har i fängelsefabrikerna ligger under en dollar. Något som storföretag som Victoria Secret gärna utnyttjar. En tankevärd teori som jag kommer att ta med mig. Hoppas Moores nästa dokumentär enbart fokuserar på denna frågan.

Genom att visa hur vissa element fungerar bättre utanför hemlandet istället för att rakt på konfrontera och svartmåla amerikanska politiker, har Moore gjort en dokumentär som både är lättare för jänkarna att ta till sig och mer relevant för icke-amerikaner att ta del av. För om sanningen ska fram, så kan de flesta lära sig något av Where to Invade Next.