Westworld (1973)

Två affärsmän, spelade av Benjamin och Brolin, åker till en nöjespark där man kan leva ut sin fantasi om att leva i Vilda Västern. De ligger med vackra kvinnor, rymmer från fängelset och konfronteras av en revolverman, spelad av Brynner. Alla som inte är gäster i parken är robotar, som är programmerade att inte skada gästerna. Detta gör att gästerna kan göra vad de vill utan någon som helst risk för konsekvenser. Men när något går fel med robotarnas programmering, börjar robotarna döda gästerna urskillningslöst.

Om konceptet känns lite bekant, beror det på att Crichton, som både skrivit manus och regisserat denna film, använde samma koncept för sin roman Jurassic Park, som alltså senare blev en mycket populär film, vars senaste uppföljare, Jurassic World, bevisade att dinosaurier fortfarande kan dominera biolistorna.

Jag har läst en hel del av Crichtons böcker, som är både lättlästa och intressanta. Hans problem är dock att han är mer intresserad av att skildra teknik och liknande aspekter än av att utveckla karaktärer. Detta är även problemet i Westworld, vars manus alltså är skrivet av Crichton, direkt för filmen.

En bra bit in i filmen får vi följa med de två affärsmännen när de roar sig i nöjesparken, som är både futuristisk och gammalmodig. Detta blir snabbt ointressant, eftersom varken affärsmännens beteende eller robotarnas ”liv” problematiseras särskilt mycket, trots att det finns gott om utrymme att utveckla dessa karaktärer. Karaktärsutvecklingen lyser dock med sin frånvaro. De två affärsmännens utforskande av nöjesparken korsklipps med scener av torra män i vita rockar som diskuterar problemen de har med robotarna och programmeringen. Crichton bjuder på sin sedvanligt tunga teknikjargong, som inte är vidare intressant att ens försöka hänga med i; hälften hade räckt, känns det som.

Men sedan kommer filmen igång. Robotarnas programmeringsproblem går plötsligt från att vara lite småproblematiskt till katastrofalt. Robotarna börjar döda Nöjesparksgästerna och en av affärsmännen blir jagad av den revolverman han skjutit ner ett par gånger tidigare. Denna revolverman, som alltså är en namnlös robot spelad av Brynner, är klädd i exakt samma kläder Brynner hade på sig i The Magnificent Seven (1960), vilket är en snygg hyllning.

Brynner är som klippt och skuren för denna roll, känns det som. Han jagar skoningslöst affärsmannen genom parken. Det förvånade mig inte det minsta när jag fick veta att Arnold Schwarzenegger hämtade inspiration från denna film när han skulle spela terminatorn i The Terminator elva år senare.

Trots att filmens första timme är rätt tråkig, så blir betyget högt. För denna film satte tonen för många kommande science fiction-filmer på flera plan, exempelvis hur berättar hur maskinen vänder sig mot sin skapare, människan. Detta gör att denna film blir ett måste för alla science fiction-kännare. Dessutom är alltså sista halvtimmen riktigt spännande.

Bäst: Yul Brynners terminator-föregångare.

Sämst: Att skildringen av världen går före karaktärsutveckling.