Mannen som levde två liv (1953)
Banbrytande 3D-film imponerar fortfarande.
Vi har sett världens första fullängdare till 3D-film, Lew Landers Man in the Dark (1953). Som vanligt när det kommer till dessa fantastiska rariteter till upplevelser är det Cinemateket som ligger bakom arrangemanget.
Filmen rullar igång med att gangstern Steve Rawley (Edmond O'Brian), dömd till tio års fängelse efter ett stort rån, får ett besynnerligt erbjudande. I utbyte mot att han genomgår en ny neurokirurgisk behandling som går ut på att avlägsna området i hjärnan som styr våldsamma tendenser kan han bli frisläppt.
För Steve, som har gömt undan rånbytet, känns dealen självklar. Han får komma ut, hämta den goda vinsten och sen leva loppan resten av sina dagar. Men, det hela går inte riktigt som det är tänkt. Steve blir inte bara av med sin våldsamhet utan också sitt minne. Han minns ingenting om vem han var eller hur han hamnade på det rehabiliteringshem han håller på att återhämta sig på.
Fast det kanske är för det bättre? Steve bekantar sig med nya sidor hos sig själv och trivs med sin nya tillvaro på rehab. Tyvärr så blir det inte riktigt så enkelt för honom.
En dag dyker ett ruskigt gäng gangsters upp och kidnappar honom. Och inte vilka gangsters som helst, utan hans före detta kumpaner som är extremt intresserade av var han har gömt deras gemensamma byte. Att Steve inte kan minnas någonting, är ingen ursäkt de accepterar.
De verkar beredda att gå långt för att få honom att tala.
Hur var det då?
Bitvis väldigt kul, bitvis riktigt lamt.
Varför?
Jo, det är faktiskt riktigt imponerande 3D som visas upp. Jag vet inte hur mycket som har förbättras i restaureringsprocessen, men om de gjorde hälften så bra 3D som här på 50-talet så, hands down, wow!
Ibland är användandet av tekniken imponerande kreativ, särskilt under hjärnoperationen, men lika många gånger känns 3D:n fullständigt överflödigt. Som när en spindel plötsligt oförklarligt hoppar ut mot publiken.
Det stora problemet ligger dock i att filmen är en standard noir och ingen bra sådan. Inga överraskningar, en tunn story och alldeles för många snärtiga repliker (det blir lite för mycket av det goda).