Recension: Virgo (2024) – ”En riktig nagelbitare”
Svensk punkig skräckfilm
Hösten är här och som traditionen bjuder är det premiär för ett antal nya skräckfilmer. En av dem är den svenska ”Virgo”, som blandar genrer såsom coming-of-age, musik, romantik och såklart skräck.
Tillströmningen av svensk skräckfilm har under de senaste åren ökat markant. Förra året kom Konferensen (2023) och Karusell (2023). Dessförinnan levererade filmproducenten och influencern Joakim Lundell två skräckrullar, Feed (2022) och Canceled (2023), som fick minst sagt medioker kritik. Tidigare i år kom Gudstjänst (2024) och Äkta skräck (2024) och nu är det dags för Jakob Ekvall, som tidigare regisserat ett antal kortfilmer och musikvideor, att testa lyckan inom skräckfilmsgenren och samtidigt göra sin långfilmsdebut. ”Virgo” visades för första gången under Way Out West och landar på landets biografer på fredag.
En efterfest de sent kommer att glömma
Efter en nästintill folktom spelning beger sig bandet The Raspberries vidare ut på vägarna där de till stor del spenderar både dagar och nätter. För att få den ytterst ansträngda ekonomin att gå ihop ”slangar” de bensin från andra bilar för att få den slitstarka och gemytliga turnébussen att fortsätta rulla. Bandet består av en kvartett med olika personligheter. Siri (Inez Micaella Andersson) är nykomlingen, som inte på allvar testat sina vingar utanför hemmets trygga vrå. Hennes motsvarighet är den extroverta Beatrice (Emelie Lihav). Därutöver hittar vi den tystlåtna Alice (Alma Westerlund) och den något vilsna Jonathan (Victor Iván).
Under en av alla spelningar är det en åskådare som hoppar och jublar lite extra och utmärker sig i det något magra publikhavet. Det är den karismatiska Ava (Wilma G. Sand). Hon bjuder med gänget på efterfest i hennes föräldrars sommarhus vilket de sedan, efter ingen större övertalning, tackar ja till. Vad de inte vet är att den här efterfesten bara är början på något de sent kommer att glömma.
Blandar genrer som bildar en fin mix
Filmen blandar klassisk coming-of-age drama med rivig punkmusik och ockulta inslag. Som åskådare är det inte svårt att föreställa sig ett gäng festsugna unga vuxna som beger sig ut till skogen för att partaja hela natten lång. Man har sett det innan i klassiska skräckfilmer, men inte mig veterligen i någon större utsträckning på svensk mark. De spelar varsin karaktär med olika personligheter som får blomma ut i olika takt under filmens gång. Själva navet i handlingen är dock Inez Micaella Andersson som på sätt och vis är publikens betraktare och det är genom hennes ögon vi följer händelseförloppet.
De invändningar som jag har är att det dröjer lite väl länge innan cirkusen drar i gång på allvar. Det är en något onödigt lång startsträcka, men när maskineriet väl sätter fart är filmen en riktig nagelbitare. Musiken i filmen, som är komponerad av Jakob Ekvall och Joakim Martinsson, sätter stämningen och jag hade gärna sett att den fick ta ännu mer plats.
Sammanfattningsvis gör Jakob Ekvall en fin långfilmsdebut. Filmens stora styrka är att den på ett säkert vis hoppar mellan olika genrer. Vi möter allt från stark kärlek, esoterisk skräck, ösig punkmusik och de solida vänskapsbanden som bandmedlemmarna knyter till varandra.
”Virgo” har biopremiär på fredag, den 18 oktober.