Vincent van Gogh – Vid evighetens port (2018)

Julian Schnabel är van att göra biografier om verkliga konstnärer. Den neoexpressionistiska graffitimålaren Jean Michel Basquiat var en av dem, poeten och författaren Reinaldo Arenas en annan. Schnabels film Fjärilen i glaskupan om Elle-redaktören Jean-Dominique Bauby som blir förlamad men ändå lyckas skriva en bok med sitt vänstra öga, är bland de bästa jag någonsin sett. Hans nya film kretsar kring Vincent van Gogh och hans tid i franska Arles och Auvers-sur-Oise.

Vi får se hur han blir vän med Paul Gauguin, hur hans konstnärskap formas och utvecklas, men också hur hans mentala hälsa börjar skena. Han spelas här av Willem Dafoe i en Oscarsnominerad insats. Och han är duktig i vanlig ordning, i synnerhet när han är ensam i bild och inga ord krävs. Jag har aldrig missat en chans att klaga när fel språk talas i en film, och det gör jag inte nu heller. Hade engelska genomgående använts hade det varit tillräckligt störande, men här tas det ett steg längre. Vissa dialoger inleds på ojämn franska, för att sedan övergå i engelska. Mitt i samtalet! Det förstör delar av upplevelsen.

Med det sagt går det inte att förneka att filmen har många andra fina kvaliteter. Den är så vackert filmad att den nästan hade fungerat som en stumfilm. En nästintill meditativ känsla infinner sig när man ser van Gogh vandra omkring i de franska landskapen, målandes och tänkandes. Det är här Dafoe är som bäst, när han uttrycker sorg, glädje och beundran på samma gång, endast genom sina ansiktsuttryck.

Oscar Isaac gör en smårolig insats som Gauguin, en viktig person i van Goghs liv som vid ett besök i Arles förklarar att det är deras tid att skina nu, "Monet har gjort sitt". Även Mads Mikkelsen har en liten roll, men trailern utlovar mer än vad vi får, hans prestation är mer en cameo än något annat. Istället är det Homeland-skådisen Rupert Friend som lyser starkast av birollsinnehavarna. Han spelar Vincents bror, konsthandlaren Theo van Gogh. Brödernas relation är varm och fin.

Schnabel har en uppenbar gåva när det kommer till filmskapande. Ett knep som sticker ut här är att han använder en typ av rörig och osammanhängande klippning när van Gogh börjar tappa förståndet. Det är väldigt symboliskt kraftfullt. Vincent van Gogh - Vid evighetens port säger en hel del om konsten och livet på ett inte allt för pretentiöst vis, men samtidigt är det inte riktigt lika storslaget som det hade kunnat bli. Likt konstnärens egna liv, tar den slut lite för abrupt för att verkligen landa ordentligt.