Recension: Strandhotellet (säsong 1)
Läckberg försöker sig på ännu en såpa
För ett par år sedan försökte deckardrottningen Camilla Läckberg få liv i den antika och döda genren såpan med serien Lyckoviken. I serien Strandhotellet gör hon ännu ett försök. Frågan är om det är bättre än första försöket?
Strandhotellet beskrivs av Viaplay som en krimkryddad, modern såpa om förbjuden kärlek, familjerivalitet och mordgåtor. Det får man ändå säga stämmer, men att försöka sammanfatta seriens handling är som att försöka sammanfatta, jag vet inte, bibeln? Som med alla andra såpor som gjordes på andra sidan millennieskiftet är sidospåren i Strandhotellet många, intrigerna fler än sandkorn på stranden och relationerna oändliga och alla har någon koppling till varandra.
Serien börjar dock med att hotellägaren Werner (Samuel Fröler)ska fira 60 år på sitt strandhotell. Dit har han bjudit in massa släkt och vänner av alla dess slag. Det är gamla exfruar, tidigare barn, anställda och nya kärlekar som alla har samlats under ett och samma tak. Även gamla hotellrivalen Egil (Dennis Storhøi)dyker upp, något oinbjuden. Något som väcker starka känslor hos Werner. Festen hinner inte mer än att börja innan en av gästerna plötsligt dör och skakar om hela tillställningen. Hur kunde gästen dö så plötsligt och vem ska ta över hotellet är bara två av hundratals frågor som dyker upp i den första säsongen av Strandhotellet.
Om möjligt en svagare såpa än föregångaren
Lyckovikens första säsong var verkligen skrattretande dålig under stora delar. Manuset stolpigt, skådespelet överdrivet och regin kunde milt sagt ifrågasättas. Under andra säsongen hände dock något. Man hade lyckats vässa till seriens allra värsta kanter och höja lägstanivån något. Det var fortfarande inte särskilt bra, men den hade ändå hittat sin grej och kommit upp på en någorlunda godkänd nivå. Nu när Läckberg och Viaplay har fått för sig att göra ännu ett försök på en genre som är mer utdöd än VHS-banden är givetvis fansens förhoppningarna och förväntningarna höga.
Tyvärr är Strandhotellet inte på något vis en förbättrad serie där serieskaparna lärt sig av sina tidigare misstag. Det är faktiskt, om möjligt, ännu svagare än Lyckovikens första säsong. Man har alltså gått tillbaka till noll och backat ytterligare några steg. Det stolpiga manuset är nu ännu mer stolpigt och krystat, skådespelet ruggigt ojämnt och regin hjälper varken handling eller skådespelare. Med grundhandlingen, som serien faktiskt har någonstans, är det inget annat än en besvikelse att man inte lyckas ta bättre vara på möjligheterna. Dessutom har man fått med sig skådespelare som är etablerade och duktiga, men vars skicklighet inte alls känns igen.
Kanske funkar för hardcore-fansen
Med det sagt kommer nog serien ändå att gå hem hos Lyckovikens fans, som uppenbarligen är många då säsongerna avlöst varandra. För i Strandhotellet finns allt som såpaälskare någonstans kräver av en ordentlig såpa, även om den inte är särskilt bra. Gamla kärleksrelationer, rivalitet, mordhot, maktkamp och lite förbjuden kärlek i fina miljöer. Det gäller bara att bortse från alla seriens djupa dalar och svagheter – först då, kan det kanske klassas som någorlunda sevärt.
Efter Camilla Läckbergs försök på en modern såpa i form av Lyckoviken gör hon nu alltså ett nytt försök. Strandhotellet är tyvärr en svag uppföljning som till stor del är sämre än sin föregångare. Men här finns alla delar som en såpa ska ha, så det är inte helt omöjligt att såpaälskaren och Lyckoviken-följarna fastnar för detta också. Men imponerande är det verkligen inte.