Recension: Munch (2023)
Lär känna den norske mästaren
Snart är det premiär för Viaplays konstnärsdrama "Munch". Filmtopps Eric Diedrichs uppskattar filmens kreativitet men tycker att vissa delar är starkare än andra.
Henrik Martin Dahlsbakken är tillbaka med en ny film och denna gången av det seriösare slaget. Det handlar om den stora konstnären Edvard Munch och skildras på ett I'm Not There-liknande manér där olika skådespelare gestaltar målarens olika faser. Totalt rör det sig om fyra stycken olika tidslinjer, som på olika vis får korsbefruktas med varandra. Vissa mer framgångsrikt än andra.
När vi introduceras för Munch är han 80 år och spelas av Anne Krigsvoll. Nazisterna har ockuperat Norge och Munch, som är något av en enstöring, oroas mycket över ett par unga, tyska soldater som gör ett hembesök för att spana in hans konst. Därefter slungas vi till Munchs ungdomsår – här spelas han av Alfred Ekker Strande och romantiserar melankolins bitterljuvhet medan han dricker rödvin och målar klassiska motiv. Samtidigt söker han sin egen röst och försöker bli någonting mer än en produkt av sin samtids enkelspåriga konstnärsvåg.
Munch på dansklubbar i Berlin
När Munch är 45 år spelas han av Ola G. Furuseth och fotot är i svartvitt. Han brottas med något sorts sammanbrott och funderar på att skriva till Strindberg i ett delirium. Denna delen är kanske den mest underhållande, mycket på grund av Furuseths karisma. Nu ska det understrykas att alla skådespelare gör ett bra jobb, men Furuseth har fått en schysstare hand att spela ut. Och han gör det bra.
Den sista pusselbiten som ska läggas på plats är också den mest fascinerande. Munch, 30 bast, spelas av Mattis Herman Nyquist (medförfattare till filmens manus) och rör sig på dansklubbar dagens i Berlin. Han har till och med en mobiltelefon! Denna tidslek bäddar för flera spännande frågor, där den kanske mest intressanta är om vi skulle förstå Munchs genialitet med dagens blick. Jag är inte så säker på det.
"Problemet" med Berlin-delen är att den är så pass fascinerande att de andra inslagen har svårt att möta sig mot den. För det är verkligen i dessa sekvenser som filmen skiner och blir något så mycket mer än en vanlig biopic. Det är en njutning att se manusförfattarna gå så pass aggressivt ut och peka finger åt både konstnärsscen och vår narcissistiska "jag-är-unik-så-bekräfta-mig"-mentalitet, samtidigt som de precis innan diskuterat pretentiös konst i tidslinjen med den unge Munch. Metahumor när den är som bäst.
I slutändan skulle jag säga att två av delarna är uppe på en fyra i betyg, en del en trea och den sista en tvåa. Snittbetyget blir således en trea.