Recension: Liv Ullmann – A Road Less Travelled (2023)

Att Liv Ullmann är en av de skickligaste dramaskådespelarna inte bara Skandinavien utan hela filmhistorien fått ta del av, är nog inte direkt någon kontroversiell åsikt. För mig personligen är det ett klipp i Persona (1966) där Liv, i rollen som en stum skådespelerska, ligger på en sjukhusbädd med ansiktet vänt mot kameran som bäst avslöjar vidden av hennes otroliga kapacitet. Kameran vilar mot hennes ansikte i flera minuter. Långsamt blir rummet mörkare, musiken växer fram och i ett slags klimax vänder hon sig upp mot tacket och kippar efter luft. Det är otroligt vackert och hemsökande. Så naket och ofiltrerat. I En passion (1968) gjordes en estetisk motsvarighet men med en monolog, även den sekvensen är bortom denna värld. 

I flera filmer – och inte bara i de många samarbetena med exet Bergman – har Liv Ullmann levererat själfulla, magnetiska prestationer, vilket också två Oscarsnomineringar och en heders-Oscar vittnar om. Nu har Dheeraj Akolkar gjort en tredelad hagiografi om den norska stjärnan. För även om A Road Less Travelled utger sig flyr att vara en dokumentär, är det en friktionsfri sådan där obekväma frågor uteblir och det mesta blir en ensidig beundran för Ullmanns livsverk.

Hollywoodstjärnorna prisar Liv Ullmann

Samtidigt är det svårt att inte ryckas med i Akolkars film och känna en viss stolthet. Bland de som storögt delar med sig av sin beundran för Ullmann finner vi internationella stjärnor som Cate Blanchett, John Lithgow, Jeremy Irons och Jessica Chastain, samt de svenska kollegorna Pernilla August och Lene Endre. Det är också spännande att höra om Livs aktivistarbete, för likt Jane Fonda har hon verkligen använt sitt kändisskap som en sorts megafon för rättvisa, men åt detta vigs det inte särskilt mycket tid.

Vad som kanske förvånar mig mest är att inga frågor ställs om relationen till dottern Linn, vars självbiografiska roman De oroliga (2017) målar upp en bild av den norska aktrisen som ganska självcentrerad och ofta med en armlängds avstånd till sin dotter. Akolkar borde helt enkelt ha vågat att vara lite mer konfronterande och åtminstone ge Liv en chans att kommentera bokens innehåll, för här finns helt klart något mer att gräva i och som aldrig riktigt gjorts förut.

En ögonöppnare för nykomlingar

För en som inte är särskilt bekant med Liv Ullmanns arbete kan jag tänka mig att dokumentären kan vara något av en ögonöppnare, men i det stora hela är det inte mycket nytt som kommer fram. Och detta trots att speltiden sträcker sig över två timmar. Vem Liv Ullmann verkligen är och vad hon verkligen känner förblir fortfarande något av en gåta – på gott och ont.

"Liv Ullmann – A Road Less Travelled (2023)" har premiär i morgon, söndag, på Viaplay.