Max Anger: With One Eye Open (Säsong 1)
Adam Lundgren som actionhjälte.
Ambitionsmätaren går till elva i Viaplays konspirationsdrama om ex-militären Max Anger. Biljakter, action och lömska ryssar är bara några av ingredienserna vi får ta del av.
VIDARE LÄSNING:
Att vi bara i år har fått ta del av exemplariska serier som Snöänglar, Snabba Cash, Sjukt och Thunder In My Heart säger en hel del om de gigantiska kliv svensk serieindustri har tagit sedan burktevens dagar. Nu har Viaplays nya satsning Max Anger: With One Eye Open premiär och ambitionsmätaren vrids upp till elva.
Med avstamp i finansvärlden 1996 kretsar handlingen runt en sammanslagning mellan ett ryskt telenät och Sveriges statliga Telephonera. Nerverna är på helspänn för den svenske VD:n Charlie Knutsson (Johan Rheborg) på säkerhetsföretaget Vektor som ansvarar för att ro affären i hamn. Om allt inte allt klaffar vankas konkurs.
Precis när affären ska gå i lås framkommer det att en läcka har skett och diskussioner om ryskt spionage blir på tapeten. Finns det en mullvad bland dem? Ex-militären Max Anger jobbar numera som affärsanalytiker på Vektor och har ett förhållande med sin rysslandsfödda kollega Pashie (Evin Ahmed). När hon en dag försvinner pekar spåren mot att det är hon som matar ryssarna med information och Max bestämmer sig för att ge sig av till Sankt Petersburg för att söka upp henne.
Med ett öga öppet på en ny säsong.
Låt inte den engelska, lite för "coola" titeln Max Anger: With One Eye Open, avskräcka dig. Serien är full av potential och har några ruggigt spännande sekvenser. Inspelad i Litauen har man lyckats etablera känslan av ett postsovjetiskt Ryssland med lika många gråa som slitna byggnader och en himla massa roliga gamla bilar. Här finns det actionscener och biljakter olikt det mesta vi har sett i svenska produktioner. Dessutom spelar Linus Wahlgren ryssallierad benknäckare – låt det sjunka in lite.
MER LÄSNING: Bästa serierna på Viaplay!
Därför är det så fruktansvärt provocerande att den åtta avsnitt korta säsongen innehåller en hel del fillers. Exempelvis spenderar vi alldeles för mycket tid i den ryska oligarkens Viktor Gusins ungdom (vars slutkläm går att förutse sedan start) och så har vi tokmånga (helt onödiga) flashbacks till ett trauma som hemsöker vår actionhjälte. Det blir helt enkelt för långrandigt och min tjurskalliga kritikersida känner sig lite väl skriven på näsan.
Adam Lundgren fungerar däremot oväntat bra som "actionhjälte", men förvänta dig ingen James Bond. Max Anger (trots det stenhårda namnet) jagar knappast ryssar med ett leende på läpparna. Några Martinis blir det inte heller.
Betygstrean är stark och jag ser fram emot en ny, förhoppningsvis lite tätare, säsong.
MER LÄSNING: Bästa svenska filmerna 2021