Manson's Bloodline (2019)
Manson's Bloodline underhåller mer än den fascinerar.
Viaplay-serien "Manson's Bloodline" erbjuder ingen nyanserad bild av varken personen eller sektledaren Charles Manson. Likväl underhåller dokumentären tack vare ett persongalleri bestående av en samling skrämmande excentriker.
I år är det 50-år sedan de beryktade morden på 10050 Cielo Drive i Los Angeles ägde rum. Över en natt blev Charles Manson, sektledaren som dömdes för att ha orkestrerat morden, en av världens mest ökända människor. Sedan dess har han varit en storspelare inom populärkulturen.
Trots att han avled i fångenskap år 2017 är han i år mer aktuell än någonsin tack vare Quentin Tarantinos Once Upon A Time In Hollywood, en film som leker med historien om Mansonkulten och dess kulminerande vid Cielo Drive.
Hur som helst ligger fokuset i dokumentärserien Manson's Bloodline på annat håll. Här får tittaren under sexton månader följa Mansons barnbarn, Jason Freeman, och hans resa mot att försonas med sin familjs mörka förflutna. Serien följer först Jasons kontakt med Manson medan han fortfarande levde för att sedan handla om rättstvisten gällande sektledarens kropp och kvarlevor efter hans död.
Inledningsvis tycker jag att Manson's Bloodline verkligen engagerar. Det första avsnittet behandlar Jasons känslor kring att leva i skuggan av ett monster. Han beskyller Manson för sin fars självmord och hatar honom innerligt. Samtidigt har han aldrig träffat honom, utan bilden av farfadern är helt baserad på vad andra sagt om honom. Han längtar efter ett avslut, han vill gå vidare.
Inget nytt om Manson.
Således börjar de inleda en relation via telefonkontakt. Flera samtal spelas upp i dokumentären, som inte bekräftar något om Manson som man inte redan visste. Han var en flyktig manipulatör med storhetsvansinne. Dock är det desto mer intressant att se hur Jason påverkas. Sakta men säkert börjar han känna en stark dragningskraft till sin farfar.
För att skapa sig en mer nyanserad bild tar Jason kontakt med människor som kände Manson. Både excentriker som dyrkar honom likt en gud och ex-deltagare från hans sekt som starkt fördömer honom tar plats. Det tematiska fokuset skiftar från Jasons resa till alla absurda excentriker och Manson-dyrkare som får mer plats. Och det är minst sagt färgstarka original det handlar om. Personligen finner jag ett absurt underhållningsvärde i att se excentriska människor sminka sig själva med Mansons aska, men det är givetvis lika delar skrämmande.
Alltså finner jag de senare delarna av Manson's Bloodline sevärda rent underhållningsmässigt. Samtidigt förlorar dokumentären sin kärna när det enda som tar plats är Manson-dyrkarnas utsvävande beteende och Jason hamnar i skymundan. Vilket är synd, för det var ju hans inre kamp som var intresseväckande från början.