Lyckoviken (säsong 4, avsnitt 1-4)
Intrigerna i Hammarvik fortsätter.
Personligen trodde jag inte att Lyckoviken skulle få mer än en säsong. Men nu är vi här en fjärde gång med nya avsnitt i serien som inte verkar ha något slut. Men faktum är att den äntligen verkar ha hittat rätt och lärt sig av sina misstag.
Att på något sätt försöka sammanfatta handlingen i Lyckoviken är nästintill ett omöjligt uppdrag. Varje sekund dyker ett nytt problem, mord eller romans upp i den lilla staden Hammarvik. Så har det alltid varit och så fortsätter det att se ut även i Camilla Läckbergs series fjärde säsong. Med andra ord är det mesta sig likt i Hammarvik. Under seriens inledande fyra avsnitt som vi recensenter har fått se råder det ingen brist på händelser, dramatik eller komplicerade kärleksrelationer.
För den som minns tredje säsongens slut så högg Pernilla Tomas i magen och hon får jobba hårt för att ingen ska upptäcka vad hon gjort. När Claudia flyttar in till Hammarvik ställs rubbas balansen i staden, speciellt när hennes barn börjar i skolan och hon tar över Birka. Samtidigt får Stephanie problem med kärleken och Ruben gör ett stort val när han väljer att flytta för kärleken. Detta är bara några av alla saker som händer.
Har blivit mer jämn – men brister kvarstår.
Den som har orkat hela vägen till seriens fjärde säsong kan nog också se att den har vuxit på flera plan. Från en premiärsäsong som hade påtagligt svaga skådespelarinsatser och platt manus, till en tredje säsong som levererade förvånandsvärt intressanta problem. I den fjärde säsongen lyfter sig serien ytterligare något, men bristerna gör sig fortsatt påminda då och då, om än i mindre utsträckning och med större mellanrum.
För Lyckoviken har dessvärre fortfarande sina höga toppar och djupa dalar, men dessa är inte lika branta som tidigare. Nu när dalarna jämnas ut har man lyckats slipa till seriens absolut värsta kanter och ojämnheter. Dessa ojämnheter är allt från svaga skådespelarinsatser och luckor i handlingen till svagt manus och rent ut sagt ointressanta händelseutvecklingar. Nu verkar Camilla Läckberg och hennes avsnittsförfattare sakta men säkert börjat hitta rätt och förstått vad det är för serie som man är ute efter, eller kanske vad som går hem hos den fortsatt starka publiken.
Ska man lyckas hålla publiken intresserad även i framtida säsonger måste man nog ändå hitta på något nytt, utan att sväva iväg allt för mycket. Det känns nämligen som att man gräver samma gropar och går i samma spår. Problemen karaktärerna exponeras för börjar likna varandra och relationerna i staden går snart inte att trassla ihop mer utan att det slutar i någon form av inscest. Nu när man börjat hitta rätt på riktigt tvekar jag dock inte en sekund på att deckardrottningen med cirka hundratusen deckare i bagaget kan hitta på nya och spännande utmaningar för invånarna i Hammarvik.
Mycket är sig likt i Hammarvik, samtidigt som det inte är det. Problemen avlöser sig en efter en i rasande tempo samtidigt som nya invånare i staden presenteras. Efter fyra säsonger har serieskaparna äntligen hittat rätt, men det är en del som kvarstår innan man fått bort alla djupa dalar.