Lyckoviken (säsong 1)
Halvsvagt försök på såpa av Läckberg.
Deckardrottningen Camilla Läckberg har i Viaplays senaste originalserie försökt sig på att göra en klassisk såpa. Självklart har hon tagit med sina mord. Och tur är väl det.
Den lugna lilla, fiktiva, småstaden Hammarvik är som vilken småtrött småstad i Sverige som helst, men den kommer snart att skakas om rejält. Till Hammarvik återvänder en dag polisen Johanna på en snabbvisit för att gå på sin mammas begravning. Men när en ung, död kvinnas kropp hittas i backluckan på en bil som körts ner i vattnet står det snabbt klart att det blir ett längre besök än planerat.
Johanna dras in i utredningen på fallet med den döda kvinnan. Samtidigt väcks gamla relationer och bråk till liv i den gamla hemstaden där den tidigare kärleken Danne bor kvar. Det är en serie där familjerna, karriärerna och relationerna i Hammarvik ligger i centrum. En stad där alla verkar gå runt med både hemligheter och problem.
Mordhistorierna lyfter serien.
Att Camilla Läckberg är duktig på att skriva om mord och brott kan ingen ta ifrån henne. Den som läst någon av hennes cirka 143 böcker om hur någon i Bohuslän blir mördad kommer att känna igen sig i Lyckoviken. För inte nog med att morden finns med så finns även hennes sätt att skapa relationer och karaktärer här också. Det mesta från Läckbergs värld finns alltså kvar och känns både tryggt och stabilt. Karaktärerna känns i grunden trovärdiga och den lilla småstaden lika äkta som Fjällbacka.
Problemet är att hon också har försökt sig på att göra en modern såpa av det hela, med alla delar som man kan förvänta sig: relationsproblem, svek, hemligheter, lögner... ja, ni vet. Tyvärr är dessa komponenter spretiga, svaga och oengagerande. Problemen känns inte särskilt intressanta och sveken inte så hårda. Det hela slutar istället i en halvunderhållande röra som aldrig riktigt fängslar. Utöver biten med morden då, för mordhistorier vet Läckberg allt hur man skriver.
Ibland påminner det hela lite om en mexikansk såpopera, eller en telenovela som det också kallas, som är kända för överdrivet skådespel och tunna handlingar. I samma ådra spelar också Martin Stenmarck, som är något av en omslagspojke och dragplåster till Lyckoviken, över utan att riktigt övertyga. Men det är lite kul att se honom försöka.
Lyckoviken är ingen serie som kommer att gå till historien som Läckbergs genombrott som såpmakare, men i det stora hela kommer nog såpälskare ändå att underhållas av seriens åtta avsnitt.
För mer läsning, se vår lista över årets bästa serier på Viaplay!