Hassel (avsnitt 1-2)

Polisen Roland Hassel figurerade för första gången i boken Anmäld försvunnen som gavs ut 1972. Författaren Olov Svedelid pumpade ut hela 30 stycken deckare där Hassel och sina kollegor på spaningsavdelningen bekämpar kriminaliteten i Stockholm. Av dessa böcker har hela 12 stycken filmatiserats, de flesta under sent 80- och tidigt 90-tal. Nu är det alltså dags igen för Roland Hassel att träda fram, denna gång i en serie-satsning från Viaplay.

LÄS OCKSÅ: Recension: Darkland (2017)

Rollen görs av Ola Rapace, ett inte helt otippat castingval. Är det någon svensk som har "tuff snut-aura", är det väl han. Och visst levererar han i Hassel, men serien i sig är än så länge bara en upprepning av alla de drag och egenskaper som vi lärt oss ska finnas i en svensk kriminalserie. Det är en hård, ruffig polis med en komplicerad familjerelation. Det är en jobbpartner som blir mördad. Det är golare inblandade. Det körs runt i bilar på nätterna. Även om elementen hanteras på ett bra sätt, blir det ändå för tröttsamt.

Det märks att Hassel strävar efter en form av filmisk känsla, som den ibland lyckas förmedla, men oftast inte. För det mesta är det formaliserade tv-scener i kök, bilar och kontor. De bästa scenerna involverar Hassel och hans kollega Thomas Meyer, spelad av Shanti Roney. Gnabbet mellan Rapace och Roney är alltid underhållande, även om det blir lite väl grabbigt ibland. Även Hassels relation med sin styvdotter Vida är en intressant tråd, Wilma Lidén imponerar.

Men själva "fallet", som involverar Hassels mördade mentor Yngve Ruda, har än så länge inte lyckats fånga mitt intresse. Det finns inte många sätt som det hela kan sluta på, inga spår känns tillräckligt rafflande för att sticka ut i mängden av alla försök till överraskande upplösningar. Är det gängrelaterat, eller kanske en insideraffär? Oavsett vilket är jag inte jättesugen på att ta reda på hur det kommer att gå efter de första två avsnitten.

Hassel är både välskriven, och välgjord. Men varken nytänkande eller sensationell på något sätt. Samtidigt känns det som att den känner sin publik, skaparna vet vad den vill ha. Kanske är det bara jag som tröttnat på den oändliga sjön av svenska kriminalserier.