Recension: Elvira (säsong 1)

I serien Elvira får vi följa 35-åriga Elvira (Sara Klein Larsen). Hon jobbar till vardags som receptionist på en bordell i Danmark. Ett jobb där hon kommit nära kvinnorna som arbetar där. Även om hon själv inte har särskilt många vänner så har hon ett nära band till sin missbrukande brorsa Sixten (Anton Hjejle) och deras barndomsbästa vän, Køster (Peter Plaugborg), som vid sidan av sitt jobb som polis faktiskt driver bordellen där Elvira jobbar.

Det mesta i hennes liv flyter på. Fram tills den dagen då sexarbetaren Candy från bordellen försvinner. Ingen vet vad som hänt med henne eller var hon har tagit vägen. Försvinnandet blir början på en intensiv jakt för Elvira, som gör allt för att hitta Candy. Jakten blir snabbt allt farligare och hon kommer djupare och djupare in i en undre värld fylld av korruption och gangsters. Samtidigt gör hon allt för att sin bror ska må så bra som möjligt klara sitt missbruksproblem. Det blir mycket på Elviras bord helt enkelt.

Växer lite avsnitt efter avsnitt

Det är svårt att inte dra vissa kopplingar till en annan nordisk produktion av Viaplay när man ser Elvira - nämligen Pörni. Det finns både likheter och skillnader mellan dessa och man skulle kunna säga att Elvira är en lite mer mörk och kriminell variant av Pörni. Båda vill alltid väl och gör så gott de kan för sina nära och kära, även om det ibland blir för mycket på deras bord. Dock är Elviras problem betydligt mer allvarliga och dödliga än Pörnis lite mer vardagsnära och ofta roligare problem. Sen att den ena pratar norska och den andra danska är en annan sak.

För det vi har lärt oss senaste åren är att danskarna verkligen vet hur man gör bra och starka serier. Elvira är inget undantag, även om den kanske hamnar i skaran av något svagare serier. Den har dock fortfarande samma vassa och intressanta premiss och grundhandling som danskarna gjort sig kända för. Dock saknar den intensiteten och den knivskarpa edgen som många danska serier har. Det saknas helt enkelt det där lilla extra för att den ska nå upp i samma nivå som till Bron och Riket, eller nyare serier som exempelvis Kastanjemannen och Equinox.

Seriens kanske största svaghet är att det tar tid för den att komma igång ordentligt. När den väl gör det sen så är det inte utan viss känsla av antiklimax. Det börjar hastigt med en del våldsamma scener och spännande intriger. Men snabbt mattas tempot av och handlingen tappar både fart och fokus när allt fler handlingar och personer med olika problem dras in. Det gör att fokus på den faktiska handlingen ibland försvinner eller mattas av. Istället stannar serien upp och fokuserar på om Elviras missbrukande bror ska skaffa en hund till sin flickvän eller inte. Man tröttnar nästan efter ett tag på serien, som lyckligtvis kommer igång till slut. 

Som så många av serierna som släpps nu för tiden finns det stora möjligheter. Vad som ser ut att kunna bli en riktigt bra och lovande serie knyter ihop sina egna skosnören, tappar fotfästet och faller. Elvira är fortfarande en bra och sevärd serie. Men det är svårt att se förbi det faktum att det lätt hade kunnat bli så mycket bättre än vad det faktiskt blev till slut.